Tankspridd strosar jag omkring i snabbköpet på jakt efter majonnäs. Hittar en tub "Äkta majonnäs", förstår att jag är lyckligt lottad som inte drabbats av den oäkta som naturligtvis ligger och trycker i närheten. Det är morgon på årets sista dag. Bakom hyllan med majonnästuberna där alla utger sig för att vara "äkta", utbyter två unga kvinnor tankar och känslor inför den stundande högtiden.
– Fira? Nej. Vad är det för kul med Nyår? Jag får ångest. Ett nytt år då nya hemskheter och jävelskap kan hända, säger den ena. Nickar instämmande i skydd av majonnästuberna.
Är det egentligen någon vits med ett nytt år? Kan vi inte bara fortsätta med det gamla som vi nu ändå har genomlevt, klarat av och lärt oss hantera. Helt bra var det ju inte, men vilket år är det? Å andra sidan är det snart över. Bara helgerna tar slut och det blir vardag, kommer vi inte att märka någon skillnad. År 2018 kommer att vara förbluffande likt 2017.
Om någon vecka, då vi lärt känna varandra bättre, dämpas ångesten. Gör den inte det rekommenderas en promenad och är den inte borta då så ta en promenad till. Rådet kommer från Hippokrates, läkekonstens fader, som föddes ungefär 460 före Kristus. Där ser ni. Drygt tvåtusen år och det är fortfarande promenader som gäller. Stötte på den gamle greken i Anders Hansens bok "Hjärnstark". En bok jag inhandlat för att uppgradera transformatorstationen.
Nyårsaftonen var en stillsam historia. Inga eskapader som på Nyårsdagen krävde dagen-efter-behandling med pizza. Ändå kände jag mig väldigt mycket som betjänten i Grevinnan och Betjänten, eftersom jag hela tiden var nära att snubbla på en av gästernas skalle. Den här gästen satt inte till bords, den låg inte till bords, den låg i vägen för mina transporter av mat och dryck från köket till matbordet. Gunde, en oförbarmerligt stor schäferhane med mild blick, som envisades med att blockera vägen i hopp om att något skulle tillfalla honom . Helt lottlös blev han inte, även om betjänten klarade balansakterna.
Tillyxat är nutid tiden mellan forntid och framtid. Nuet är försvinnande kort, jämfört med framtiden som i princip är oändlig. Så varför är vi rädda för framtiden? Varför ter den sig så hotande? Åldrandet? Ja, förvisso är inte det så himla kul. Men det får man ta som det kommer och tänka att alternativet är ännu okulare. Vad man vet. Hur det nu är har alla de där framtiderna vi varit rädda för, ändå på många sätt gett oss en bättre värld än den var före den hotande framtiden.
Att promenera må vara bra för tankeverksamheten, men det beror nog snarare på att det är så vansinnigt tråkigt än nyttigt. Den frikopplade hjärnan, benen går av sig självt, får idéer. Till exempel att vi fått långhelgerna för att lära oss uppskatta vardagen. Inse hur oerhört innehållsrik den är jämfört med snömosiga helgdagar. Och på måndag är det Äntligen Måndag!