Det var värre när hunden dog, än när karln gick bort. Vittnar somliga om. Så kan det vara. Det kan också vara så att när mannen dör finns ändå sonen och hunden kvar att leva för, älska och ta hand om. Och när sonen lämnar boet finns ändå hunden kvar att leva för, älska och ta hand om. Till sist är hunden så laddad med sorg och saknad att när den dör kommer allt som en flodvåg och du tror att du ska förgås.
Så kan det vara, men inte den här gången. Den här hunden var sig själv nog. Klok som en pudel, rolig som en ståuppare, läraktig, lydig och tjuvaktig. En naturbegåvning i spår och sök. Diagnosen fick han av kursledaren och jag rodnade av stolthet. Visste att han kunde. Drygt ett år gammal sökte han rätt på min mössa, borttappad på Grisberget. Jag rördes till tårar. Mina borttappade husnycklar, visste inte ens att dom var borttappade, plockade han upp ur snön och la på bron. Vi hade kommit till V i SFH, Svenska För Hund. V som i vante. Om jag skönmålar? Nja. I begynnelsen fanns det stunder då jag hade mord i sinnet.
Allt sånt är förträngt. Det är så tyst. Ingen att prata med. Ska vi gå ut och gå? Ska vi dela en macka? Vad tycker du om gardinerna? Visst har vi julpyntat fint? Har du stulit min middag? Jasså, det har du. Ingen som hämtar mina skor under soffan. Ingen som tränar hälsenorna med mig i trappan. Ingen som sitter mitt framför teven och blåstirrar på mig när jag ska titta på Arvingarna.
Ingen som kommer och dricker ur vattenslangen. Häromdagen kom det en liten grön fågel och satte sig helt orädd intill mig och drack vatten ur slangen när jag fyllde fontänen. Sen hoppade den upp på vattenstrålen, duschade magen och flög iväg. Åh, blev han en fågel, tänkte jag och blev litet glad.
Min Gordon hade en allvarlig kronisk sjukdom, men att bestämma över liv och död, är för mycket. Du vill själv dö. Åtminstone kräkas. Han somnade stilla i mitt knä och tog en bit av mig med sig.
Att titta på hundar, söka efter omplaceringar ingår i sorgearbetet. Härom dagen fick jag prata med en storpudelhanne. Det var välgörande. Mannen som ägde hunden var djupt deltagande. Visste vad det innebar att ta bort en älskad kamrat.
– Men det var ju bara en hund, var det några som sa. Dom har vi sagt upp bekantskapen med, anförtrodde han mig. Klokt beslut.
Det behöver inte vara en hund. Tänker på mannen som sa att det blivit så tyst och ensamt därhemma. Han hade inte längre någon att prata med. Guldfiskarna hade dött.
Tänk positivt, försöker min inbyggda terapeut. Tänk på alla gånger du sagt "om jag inte hade hunden så skulle jag kunna ..." Nu har jag inte hunden och jag vill inte göra någonting av allt denna frihet erbjuder. Jag vill ha tillbaka hunden som totalt dikterade mitt liv. Envåldshärskaren.