Väckningssignalen i mobiltelefonen var ställd på 06.45. En kvart senare skulle brorsan, hans sambo och jag möta upp Piteåkillen Mike Pebé utanför hotellet på ön Rhodos i Grekland. Många Piteåbor känner tusenkonstnären Mike som en av männen som kör ismaskinen i LF Arena och Noliahallen. Hans väg mellan uppväxttiden i en trevåningsboning i ett hål i muren i Rhodos gamla stad och resan till Piteå är ett livsöde i sig, ni vet det där om ”every picture tells a story”. På ren svenska; ”alla bilder berättar en historia”.
Mike träffade sig blivande fru, Piteåflickan Ann Louise, på ett av öns diskotek i början av 1980-talet. Kärleken växte sig stark och hips vips var Ann Louise havande. Med militärtjänst som väntade runt hörnet insåg Mike att det skulle bli svårt med försörjningen på de 500 drygt drachmer en grekisk rekryt erhöll i månaden på den tiden. Han flyttade till Sverige och paret bosatte sig en tid i Stockholm innan det blev Piteå och med tiden en lite mer än en halv startelva i ett fotbollslag stor familj.
Det skulle dröja närmare 25 år innan Mike kunde resa tillbaka till sin barndoms vagga på Rhodos. Sedan han passerat 50 försvann de två årens militärutbildningsplikt. Ön har ju förändrats en hel del mellan 1984-2009, men han har järnkoll på varenda gata, gränd och skrymsle i semesterparadiset.
Numera brukar han och frugan, ibland också något eller några av de vuxna barnen, besöka Rhodos så ofta de kan. Någon gång under våren och någon gång under hösten. Då och då återupplever han ungdomsminnena och inte minst fisket. Det händer att han tar med sig harpunen och lurar ett par timmar i vattnet innan en bläckfisk bärgas.
Den här fredagsmorgonen visade termometern på 25 grader redan i arla morgonstund och metrologerna flaggar för sol och betydligt mer värme under helgen. Annat var det samma tid för tre år sedan berättade brorsan. 23 grader på Rhodos och 24 i Piteå vill han minnas. Just kombinationen människor och väderminne haltar annars ganska ofta. En del tycks vara inne på att snö i maj i Piteå är något unikt. Själv minns jag när det vräkte ned några decimeter när en av mina vänner fyllde år den 15:e maj. Och brorsan berättade att han skottade av husteressen i Hortlax efter ett snöfall den 16:e maj 1996 eller var det 1997.
Med stekande sol och glittrande hav i ryggen lämnar jag snö- och is-snacket. Tillbaka istället där jag började. Morgonpromenaden.
Med nya träningsskor och vallgravens rullgrus som underlag blev det en tuff vandring. Inte minst med tanke på den lilla lårmuskelbristningen jag ”lyckades” dra på mig på löpbandet i söndags. Min coach under viktresan ritade upp programmet som berättade exakt hur långt och länge jag skulle trippa fram på löpbandet. Jag drog på lite mer och det blev för mycket för en lårmuskel som mer eller mindre vilat sedan 1993.
Men Viktresan fortsätter. Även i solen på Rhodos!