Vaknar nästa dag, sliten, trött. Ingen bredvid. Äter gårdagens pannbiffar till frukost och zappar bland tv-kanalerna. Får ett sms, ”så vad hände igår?” står det. Bilder från igår, från samtalet i soffan, byter ut bilderna av tv-reklamen på hjärnhinnan.
Svarar ”inget särskilt” fastän det bubblar inombords igen bara av tanken på henne. Småsover i soffan resten av dagen, kliver enbart upp för att gå på toa eller äta. Orka göra annat en söndag.
Stämplar in 06.50. Lämnar lunchen i kylskåpet, kliver in i trucken. Kör en runda för att kolla om någon container behöver tömmas. Gör timmarna för dagen, stämplar ut.
Åker hem, gör ingenting. Repeat. Dagarna flyter ihop till en enda grå massa. Tiden står stilla, inget tycks hända. Känslan av att vara fullständig är inte där, inuti är ett hål. Ett hål som bara blir djupare och djupare. På tv visas samma program, på radio spelas samma låtar.
Halsar ett glas, häller upp ett till. Gungar i takt till musiken och skriksjunger i kör med alla andra. Dansar ensam på fiskbensparketten i det lilla vardagsrummet.
Börjar röra oss mot hallen, drar vidare till nästa ställe. Går armkrok på kullerstensgatorna för att inte tappa balansen och stupa ner i backen. Fortsätter att skriksjunga till låtarna som håller sig kvar i huvudet fastän musiken stängdes av för länge sedan.
Blicken flackar länge omkring, fastnar tillslut. Där, i andra änden av lägenheten, är hon. Vinglar fram mellan människor och stolar, ett par omkullvälta muggar som ligger på golvet. Går till balkongen hand i hand, sätter oss ner i skräddarställning.
Saknaden av lyckobruset är som bortblåst, hålet inuti minskar sakta, det bubblar inombords. Meningarna är lite mer välformade nu, fyllda med hopp om någonting nytt, rädsla för att inte veta vad som väntar runt hörnet, förväntan på vad som kommer att ske. Utbyter telefonnummer, och kväll blir till natt blir till morgon.
Vaknar nästa dag, sliten, trött. Ett sms, ”Jag vill gärna träffa dig igen.”