”Det där är ju en bransch med mycket droger, tyvärr.”
Det brukar min pappa påminna mig om när jag säger att jag vill vara musiker. När jag var yngre åkte det väl in i ena örat och ut genom det andra. Jag visste mycket väl att det där skulle jag aldrig hålla på med ändå. Dessutom kändes hela den grejen så långt bort. Varför skulle man ens börja röka? Börja dricka? Nä, det kändes onödigt.
Men ju äldre jag blev, desto mindre blev avståndet. Om allt det där kändes långt borta för några år sen, så känns det extremt nära nu.
Jag är musiker och vistas därför också med många andra som är musiker. Det är oftast supertrevligt, där man sitter och spelar tillsammans eller diskuterar dominantens dominant.
Innan jag går vidare i min text måste en sak klargöras: Jag älskar allt med musik. Att äntligen få in det där riffet, eller att pricka det där höga C:et. Känna hur musik påverkar en och se hur det påverkar andra. Spela tillsammans och när det låter bra.
Och en av höjdpunkterna; konsert. Vare sig det är en liten trubadurspelning eller konsert i lokal för 500 personer så är det fantastiskt. Känslan och adrenalinet man får efter en bra spelning.
Men, och detta är ett stort men, vad är grejen med att 90 procentav alla musiker (jag har hört om eller hängt med) alltid ska dricka och röka så jäkla mycket? Efter varje spelning är det krogen som gäller. Mellan set är det rökpaus utanför lokalen. Det luktar rök i lokalen efteråt, men vad fan, det hör väl till? Det är rock ’n’ roll, tydligen. Och när jag, som varken dricker eller röker, tackar nej vet jag inte hur många gånger jag har fått höra: ”Jaha, varför inte?” Jag är ju musiker, eller hur?
Ja du, jag kanske inte vill inhalera asgiftig rök med mening? Det borde inte vara en stor sak, men jo, det höjer fler ögonbryn än om man går i kyrkan på söndagar. Det blir vissa evenemang man inte blir bjuden på, och vissa grupper man inte riktigt hör hemma i. Det provocerar alldeles för mycket.
Men trots mitt egna beslut försöker jag att inte döma de som går åt andra hållet. Jag har många kompisar som dricker och jag kan tycka att det är supermysigt att vara på en hemmafest där några är lite smålulliga och alla berättar sina hemlisar för varandra. Det kan vara hur kul som helst.
Men jag ser också grupptryck överallt när 14-åringar röker för att dennes band gör det. Då är det inte så mysigt längre. Då har man tappat fokus för vad som är viktigt.
För att sammanfatta: Jag älskar musik och det är den som är rock n’ roll. Inte den där andra skiten. Och jag lovar dig, kära musiker som läser detta, du behöver inte röka eller dricka för att andra musiker ska acceptera dig. Om de är seriösa musiker kommer de inte bry sig om du har en giftpinne i munnen eller inte.