Äntligen min tur!
Jag vaknade en molnig måndagsmorgon efter att knappt ha fått någon sömn alls. Jag hade vridit mig åt alla håll, vänt kudden x antal gånger och jag hade till och med lagt mig på andra sidan av sängen i hopp om att kunna somna. När jag tänkte på alla hemska scenarion som kunde inträffa mig under morgondagen försökte jag att inte tänka på någonting alls, men då kom jag på mig själv att tänka på att inte tänka på något. Man skulle kunna skylla allt på att John Blund glömt bort mig denna sömnlösa söndagsnatt men det var faktiskt inte hans fel.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tvingade mig upp ur sängen. Gjorde alla morgonrutiner extra långsamt i hopp om att inte göra dem för fort.
När klockan närmade sig 11.30 blev mitt nervösa monster i magen större och större. Att hinna äta lunch var ett måste, men när makaronerna var färdigtkokta och korven perfekt stekt fick jag knappt ner något.
Med minimala tuggor tuggade jag varje tugga väl men jag kunde inte bestämma mig om jag var hungrig eller inte. Hade detta varit en vanlig dag hade jag varit vrålhungrig, men nu var jag så nervös att jag bara kände mig mätt och väldigt, väldigt illamående.
Jag sköljde ner maten med oändligt många klunkar vatten när jag kom på att nää, när jag måste kissa, då är det för sent att gå på toaletten och jag kommer aldrig klara detta om jag ska vara pissnödig.
Fasiken, panik, ångest, vad gör jag nu?!
Efter lugnande pussar på kinden och strykning på ryggen av min förstående pojkvän hade monstret i magen krympt en aning och jag var beredd att ta de tunga stegen till platsen som skulle avgöra min framtid. Hade allt mitt slit jag lagt ner varit värt mödan? Eller, hade jag tränat för lite?
Jag kanske inte var redo. Jag kanske egentligen var super-duper-mega-as-dålig på detta. Vad hade jag gett mig in på? Varför kunde ingen hålla mig i handen? Varför var jag själv? Fasiken, panik, ångest, vad gör jag nu?!
I cirka 30 minuter satt jag där, med lökringar under armarna och ett högt pulserande hjärta. Jag skötte mig dock exemplariskt och alla tankar om att jag inte skulle klara detta var som bortblåsta. Varför hade jag ens varit nervös?
Jag är ju kung på detta! Jag är en gudinna, jag är som född för att göra detta! Det här kommer gå bra. Fuck you nervösa monster i magen som inte lät mig äta upp mina makaroner och korvar!
När vi var tillbaka där allt börjat fick jag ett "gratulerar" av mannen med gröna ögon som suttit bredvid mig under resans gång och jag kände samma lycka som när det står palt på skolans matsedel, fast ganska mycket mer lyckligare och solen tittade fram bakom molnen och fyrverkerier sköts och halleluja tack mig själv nu har jag äntligen ett KÖRKORT!