Lunchen står framför mig på träbordet. Ofta en omelett och sallad, men ibland havregrynsgröt och majskakor med pålägg. Jag älskar frukostmat, skulle kunna äta det dagens alla måltider.
Kaffet står rykande varmt bredvid mig och med höstens intåg är luften stillsamt tyst. Knappt några surrande flugor, ingen gräsklippare som jobbar i grannskapet. Bara tystnad, grått dagsljus genom fönstret och jag och min bok.
.
Varje dag har jag hållpunkter i miniformat som jag ser fram emot. Min lunchstund är en sådan. En annan är när jag och min dotter ser något på datorn om kvällen. Hon ligger på min arm och vi landar i kvällen tillsammans. Samma sak när jag avrundar dagen som jag börjar den. Med att läsa skrivna ord i tystnad.
.
Allt handlar om enkla vardagsstunder som upprepar sig om och om igen. Saker som lätt glider en förbi, men som formar en vardag, ett liv. För mig är det fint att bygga upp små se-fram-emot-stunder kring saker som annars lätt bara sker utan att jag värdesätter dem.