Jag såg det först som en push-notis i telefonen. Det var sommar och jag var ledig och ett flygplan med fallskärmshoppare hade kraschat i Umeå.
Det tog en stund innan jag kopplade ihop att min tonårsvän Stina skulle kunna vara en av dem.
.
En av de sista gångerna vi pratade med varandra var på en fest hos en gemensam kompis. Vi stod i köket och diskuterade löpning. Stina frågade om råd. Ville springa en mil. Jag vet inte om hon sprang den där milen någon gång. Men en sak vet jag och det är att Stina inte längre kan springa.
.
Därför knöt jag på mig mina löparskor dagen efter olyckan och sprang en mil. För Stina. Jag sprang förbi hyreshuset där jag sov på en madrass på golvet i hennes rum. Förbi en tid i livet som var galen, rolig och upp och ner emellanåt.
.
Efter olyckan skrev någon att Stina inte ska ”vila i frid” utan att hon ska ”vila i speed”, eftersom hon levde livet fullt ut. Jag hoppas i alla fall att Stina svävar, för evigt adrenalinfylld och lycklig, i sin fallskärm genom en vacker himmel. Ovanför alla som älskar och saknar henne.
Och Stina.
Jag springer för dig.
.
På Helg i dag hittar du en text om tv-programmet ”Sofias änglar” och livet efter flygolyckan. Ha en fin helg. Ta hand om dig själv och de du älskar.