En gång i tiden skrev jag föräldrakrönikor. Det var när jag som nybliven mamma gick omkring med ett höstvarmt knytte i bärsjal i en annan stad.
Efter ett tag blev jag på insändarplats kritiserad för mina ord, kritiken handlade om att jag trodde att jag hade ett så speciellt barn.
Då som nu, är mitt barn lika speciellt som alla andra barn.
Artiklar och krönikor i ämnet barn delas flitigt i sociala medier. Ofta läser jag enbart rubrikerna men reagerar över att orden om trots, uppfostran, ”inte låta barnen bestämma” och regler är så mycket vanligare än ord och synonymer till kärlek – även om jag också kan förstå orsakerna bakom.
I våra liv finns det dåliga dagar och självklart behöver vi prata om det. Men någonstans finns en markant skillnad när vi ventilerar med andra.
För ofta pratar och skämtar vi om våra barn på ett sätt som vi förmodligen inte skulle göra om våra partners eller kollegor.
”Jag hör ofta vuxna som påstår att barn och unga nuförtiden inte har någon respekt för vuxenvärlden. Jag undrar om det kanske är så att vuxenvärlden får den respekt som den förtjänar?” skriver författaren Petra Krantz Lindgren i blogginlägget ”Sälja ungarna på Blocket!?”.
För någon vecka sedan var jag på en föreläsning med Lars Andersson, tidigare universitetsadjunkt i psykologi och pedagogik. Hans ord om fostran, rättigheter, ömsesidig respekt och krav rimmar bättre med min värld.