För Lisabet blir det ingen magisk färd, när hon hoppar på bakom Anderssons släde när han är på väg hem till Fallebo.
Men när herr och fru Hansson stannar ute i storskogen och plockar upp henne blir världen åter en god plats. Lisabet får värma sig i tryggheten i fru Hanssons famn och hon somnar nerbäddad till skönsång och bjällerklang medan träden susar förbi i skymningen.
.
Som barn fantiserade jag om det där. Flammande facklor, tystnaden, stjärnhimlen ovanför. Det är något särskilt att färdas så analogt. Det närmaste jag kommit är att segla i Medelhavet. Naturen som passerar förbi utan motorljud. Vågor istället för hästhovar och sensommarsol istället för vinterköld, men känslan av stillhet är densamma tänker jag.
.
Att bli nerbäddad i en släde är kanske det närmaste vi vuxna kommer barnvagnen och åkpåsen. Den optimala tryggheten och värmen kring kroppen medan andedräken är kall.
I dag handlar det inte om häst och släde, men väl om hundar och kälke. Min kollega Sofie Abrahamsson har träffat paret Cederlund/Bröder. Läs mer här på Helg i dag.