Ofta kan man finna det lokala i omvärlden. Det lilla i det stora. Sammanhangen. Det som väver samman och flätar ihop. I varma juli läste jag Julia Skotts knallgula måttbandsomslagna bok. Den följde med till jobbskrivbordet och här intill har jag intervjuat henne.
Från Stockholm till Piteå och jag tror att många känner att en hel del av Julias renomemang har följt med dem ända in i provrummet, både i Arvidsjaur och Piteå och – tyvärr – in i nästan alla provhytter överallt.
Vi tar oss också via Estland och Hawaii tillbaka till Piteå. Och här, i centrala delarna av staden, strålar alla ord samman i min dator och når dig. Det är fint på något sätt, tycker jag.
En aspekt som Julia Skott skriver om i sin bok handlar om mat och prat . Hon menar att när några människor sitter vid ett bord och diskuterar maten framför dem är sannolikheten stor att någon nämner nyttighet, näringsinnhåll eller något annat som passar in under bantnings- och kroppsparaplyet. Oskyldigt menat, men ett inlärt och upprepat beteende – som att mat alltid kommer med laddning.
Bra eller dåligt. Ska man ens tänka i de termerna?
Man ursäktar sig med att man har varit hungrig, knappt ätit något tidigare på dagen, att man ska träna eller har PMS. ”Det får aldrig vara så att man helt enkelt är sugen på en bulle för att det är gott med en bulle”, skriver Julia. Läs mer om hennes resonemang här intill.