När hon var ett litet pyre. När hon var så kort att hon gled av lilla barnstolen i sina halkiga turkosa fleecebyxor med orange muddar. När hon kom hem och luktade eldrök från mellanmålsstunderna i kåtan. När hon var en liten Knopp, ett Knytte och senare ett Mullebarn.
Hon kan fortfarande säga att hon längtar tillbaka. Hon är fortfarande kompis med sin förskolefröken. Nästa vecka ska de umgås, själva, vid vattnet.
Men lämningarna. Lämningarna var inte roliga. Jag skriver inte det för att lämna ut henne. Våra känslor är rätt universella, tänker jag. Och även om vi har pratat om det mycket, både då och nu senare när hon är äldre, så finns det något läkande för mig i att prata med pedagogerna i texten intill.
Jag tänker också att genom att prata om hur vi känner och tänker så blir det lättare att hantera känslorna. Och vi kan få små tips och jag-är-inte-ensam-förnimmelsen av varandra. För även om lämningar och hämtningar vid förskolan kan tyckas som små problem, kan de lägga en skugga över vardagen.