Min kamp, min glädje, allt jag inte tillåtit mig själv att känna under loppets gång.
Den här gången blev mina fyra mil, två kilometer och hundranittiofem meter en fin resa. Jag sprang i ömsom regn och blåst, i biltunnlar och runt ett grönskande Stockholm som jag börjar känna mig hemma i.
Pigg i huvudet. Stark, stabil. Lite som en tysk maskin som aldrig slutar gå.
.
Tjugotvå veckors dedikerad löpning tog mig hit. Åttiotre mil i springskor plus styrketräning, yoga och stretch hjälpte mig hela vägen till Stadion där min familj hurrade och jag fick korsa mållinjen. Så mäktigt!
.
Det är något med sträckan som fångar mig, något med det mentala arbetet och uthålligheten i att sätta en fot framför den andra om och om igen. Det händer något sällsamt inuti och den här gången känner jag mig äntligen som en löpare.
Jag är inte en sådan som gör rekordsnabba tider och springer på lätta gasellben, men jag är en löpare. Jag är en sådan som springer maraton.