Lyssnar på Jason Diakité som sommarvärd i P1.
Flera gånger om, för att låta orden landa inuti, hör jag honom prata om hur han ställde sig bakom samma snubbar som mobbat och retat honom och själv mobbade och retade.
Om den befriande känslan när mobbarnas uppmärksamhet var riktad mot någon annan, att inte själv vara offret för en stund.
"Jag blev mobbaren som mobbade andra för att själv inte mobbas."
Han pratar om att han förvisso bara var ett barn, men ändå har svårt att förlåta sig själv. Att han tillät sig att bli något som han i grunden var rädd för och föraktade.
I verkliga livet är berättelsen sällan linjär. Motpolerna, svärtan och vitan, sällan så uppdelade. Vi människor är både och, och alltihop. Men genom att se våra egna mönster, genom att välja att göra något, kan vi förändra. Oss själv och andra.
För mig blir det symboliskt på vår nationaldag. Min dotter kommer hem och berättar att hon har skänkt en del av sin glass- och drickapeng till en person som tigger: "Mamma, varje gång jag ser en tiggare är det som om någon spelar sorgsen fiol i mitt hjärta".
Omtanke och empati.
Ett land där vi ser och tar hand om varandra.
Snart skall jag lägga tiden på att ta hand om mig själv. Och andra. Jag ska ha semester, Helgsidorna vilar under tiden, och så ses vi i augusti.
Just nu /
Läser: Klara Zimmergrens "Längtan bor i mina steg" – fylld med Håkan Hellström-referenser.
Bäst att köpa på loppis: Pussel, dyra att köpa nya, billiga i andra hand. Perfekt att skeppa vidare när man lagt sig less!
Tänker på: Snäckor och broderier. Kliar i fingrarna att sy. Tur att jag skall vara ledig snart!