Bredvid mig på restaurangen sitter nöjesredaktören med benen i skräddarställning. I gymmet på jobbet småskämtar jag med redaktionschefen om musikval och träningsskor.
På väg till ett jobb pratar jag med fotografen om känslor inuti och på väg från ett jobb med en annan fotograf talar vi om ämnet för artikeln här intill.
Om sorg och om att förlora, och jag får en helt annan insikt i ett liv som jag trodde mig veta en hel del om. Som om firmabilarnas plåthölje stundom bjuder in till en annan värld.
På redaktionen turas vi om att 'bjuda' på kaffe ur automaten när någon fyller år. Från den lokala journalistklubben firar vi när någon fyller jämnt. Och så glädjs jag åt att en kollega är tillbaka efter föräldraledigheten.
Små vardagligheter man sällan reflekterar över. Men som är kittet, som fyller den där funktionen av att tillhöra något, vara en del av ett sammanhang.
Att på något sätt passa in bland människor som både är lika och olika. Och det är okej att det är så.
När jag skriver det här är det torsdag. Jag har svid i ögonen och influensa i kroppen. Jag håller ord om barn och sorg i min hand och jag känner mig rätt ödmjuk inför livet.