Jag tänker på den här intervjun långt i förväg. Det är lördag-mot-midnatt och jag har bakat för att fira min trettiosexårsdag. Plastar in paj på trädgårdens äpplen, tar fram köksblocket för att skriva stödfrågor till intervjun.
Det är sällan jag gör det. Skriver frågor. Men här är det några jag inte kan släppa förrän jag printat ner.
Kanske är det för att Annika Segers sjukdom och förhållningssätt berör mitt innersta. Min innersta rädsla.
Jag försöker leva ett liv utan att oroa mig för mycket, utan att frukta det som eventuellt kan hända.
Men om den dagen kommer, att jag får en dödlig sjukdom, så är min livsångest att måsta lämna mitt barn i jordelivet. Det är måhända en allmängiltig känsla, att känna sig så innerligt behövd. Men ändå.
Risken att måsta lämna. Eller lämnar varandra ~ det gör vi förr eller senare. Men sådär alldeles för tidigt.
Senare träffar jag Annika under en zumbakväll, som ordnas för att samla in pengar till cancerforskningen. Latinamerikanska rytmer, fjäderboa kring halsen och samma glitter i ögonen.
Jag känner mig förunnad och berikad av den här veckan.