Jag intervjuar en person som berättar att hennes motto handlar om att få en person att le varje dag. När hon lägger sig om kvällen faller hon tillbaka på det, och känner sig ofta tillfreds.
Vi skrattar tillsammans när jag säger att i så fall har mitt motto de senaste veckorna varit att få människor att gråta.
För det har varit sällsamma veckor, med möten som jag bär varsamt, strax innanför huden. Det har funnits förtrolighet, ord som gör att jag vill lagga handen på en sorgsen axel. Möten som slutar med en kram.
.
En sak jag tar med mig i vardagen är att släppa saker.
Så här: Om någon tränger sig före med bilen på en parkering, om någon fräser i matkön, om någon ger ett tjuvnyp på jobbet, då tänker jag på människor som Anita och John (läs deras anhörig-historia på Helg i dag).
Kanske har personen där i kön haft en jävlig natt.
Kanske lever han eller hon i bubblan där ens eget liv liksom stannat upp och resten av samhället konstigt nog rullar på.
Och även om det inte är så ~ det ger mig inget gott att låta likadan tillbaka.
Kanske är det ett minisätt, att göra världen lite lite bättre.
-
Och så tänker jag, att det är nästan omänskligt omöjligt att stänga dörren till sitt hjärta när det handlar om ens barn.
För ens barn är det alltid, oavsett.