I måndags hade min tonårsdotter schemabrytande aktivitet i skolan. Bland annat promenerade klassen till biografen för att se film. Lyxigt, kan man tänka. Livsviktigt, säger jag. Hela dagen handlade nämligen om att uppmärksamma Förintelsens minnesdag. Filmen var klassikern ”Livet är underbart” . Vet du inte vad den handlar om? Googla. Eller se den.
.
Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau och är nu utsett till internationell minnesdag av FN. Tanken är att vi ska hedra minnet av alla som mördades och minnet av de som stod emot.
Det handlar om allas lika värde och därför är det gräsligt att kommentarsfält till artiklar eller inlägg i ämnet fylls av hatiska kommentarer. I samma veva hotas personer till livet efter domen som är till fördel för Girjas sameby. Ett tiotal anmälningar utreds nu som hatbrott och även om andra världskriget tog slut för 75 år sedan så lever intolerans och hat kvar.
Som om vi inte lärt oss någonting.
.
Det jag minns mest från min resa till Auschwitz och Birkenau är en isoleringscell. Hur någon klöst in sina initialer i stenväggen. Jag minns det märkliga i att fåglarna kunde flyga kvittrande över området. Att det susade i löven. Jag minns det gamla paret på en parkbänk. De kavlade upp sina ärmar. Visade de intatuerade, bläcksuddiga siffrorna i huden.
Även om jag var i förintelseläget långt efter att det stängts, så glömmer jag aldrig.