Stadsberget, Träkronan, bostäder på Lövholmen, kulturhuset.
Nolia / Norrstrand.
Min hemstad skissas långsamt om med försiktig blyerts. Jag tycker om de raspiga sträcken som spetsen lämnar.
Förändringen, utvecklingen, framtidstron.
Det finns såklart farhågor. Vem får råd att bo? Och redan tomma butikslokaler skapar ibland ett motsvarande tomrum i min mage när jag promenerar genom stan.
Ändå känns visionerna nödvändiga för framtiden.
Genom åren har jag träffat småföretagare som öppnat nytt. Tagit del av ord med bakomliggande passion, tankar om genuin tro och kärlek. För kvalitén, för det lokala, eller i alla fall det som kallas norrländskt.
Ofta, inte alltid, är det de butikerna som inte finns kvar i längden. Även om det kan kännas tråkigt, kanske det skapar en dynamik. Jag vet inte, jag är ingen affärsplanerare och vissa ting kan man inte planera.
Men jag vet att dessa nya byggnadsnamn och stadsdelar ligger rätt i munnen, och någonstans blir jag glad när jag passerar lyftkranarna vid gamla polishuset, eller ser de nyuppförda garagen vid Strömbacka strand.
Och Piteå, fast du är mörk och snöig och kall alldeles för länge varje år så är jag din.
Norrland i mitt hjärta. Jag svär jag är din.