Törnrosahäcken kring vårt hus är nedklippt. En kväll i veckan tog vi på oss arbetshandskar och gick ut i trädgården för att samla ihop alla avklippta grenar.
Har lärt mig att vara försiktig med räfsan, eftersom jag råkade krafsa på ett igelkottsbo i våras.
Den här gången fann jag två bon, varav ett var en riktigt välgjord lya. När jag räfsade runt omkring i slänten började hela boet röra på sig och man hörde någon kotte andas däri.
Vi skojade om att allt ihopsamlat ris och alla snabbihopräfsade löv i kåpsläpet skulle kunna vara ett Taj Mahal för en kotte. Så konstaterade vi att om det varit Frank Erichsen, den självförsörjande bonden på en gammal gård i Danmark, hade han förmodligen gjort något smart av kvistarna och löven. Löv-vin eller så.
Och förnöjd hade han varit, hela tiden.
Men vi är inte "Hundra procent bonde", så det blir soptippen för våra löv, och även om jag kanske kan verka lika glad och störigt belåten med livet som bonden ibland är det såklart inte hela sanningen.
Men med orden i den här spalten vill jag någonstans sätta tonen för en fin stund av helgläsning. En stunds poesi, i ord eller bild. Eftertanke, inspiration. Ett frö ... av något.