Böckerna, så självklara, genom livet.
Uppbyggda i staplar på golvet i min första etta.
Den där jag hängde upp ett stjärnbestrött tyg ovan sängen.
Dammiga, samlade, lästa.
Alltid.
Nu tar böckerna åter plats i inredningen.
Hellre böcker än blommor.
De ger tyngd.
Lätta att nå, att bläddra i. Finna ett förfluget ord, en vacker bild.
Knarret, lukten, känslan. Jag gillar tekniken på många sätt, men böcker läser jag helst med fingertopparna mot papper.
Tänker på det de sa på radionyheterna tidigare i veckan, att det är Förintelsens minnesdag. I måndags 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz.
Och jag tänker på mitt besök där. Klösmärkena i duschväggarna, den tysta stillheten i naturen runtomkring. Träden, så raka, på rad.
Järnvägsspåren mot krematorierna. Vakttornen.
En sten i min hand, halvt omgiven av murbruk. Från ett söndersprängt sådant.
Krematorium.
Och faktiskt. I samma stund som jag tänker på det.
På mannen som satt där, på en parkbänk. Han som långsamt rullade upp skjortärmen och visade sitt intatuerade nummer. På instrument, på svartvita fotografier och på en overklig verklighet.
I samma stund ringer min telefon.
Och jag får besked om någon annan som blivit till aska i nutid.
Vår hund är kremerad och färdig att lämnas tillbaka till oss.
Vår sammetsmjuka. Till aska.
Det är både fint och oändligt ont.
En dag, en rymd, spindelväv av känslor.
Mellan himlen och aska.