När de halvt genomskinliga spökfjärilarna fladdrat ur själen och livet känns sådär vardagsstabilt öppnar jag för annat.
Just nu vill jag tydligen möta jobbiga känslor i bok och film. Försöker med feelgood, men dras mot annat.
Två guldkorn på min senaste tid är värda all uppmärksamhet. En är bok och en är film.
Jag börjar med boken – och väntar med filmen till nästa helg.
”Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson (som kommer till Piteå och pratar snart) handlar om en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück.
Som tredjeårsgymnasist satte jag ner mina egna fotsulor i Auschwitz och Birkenau. Jag stod i en skogskyrkogård, dit intellektuella och kulturarbetare forslades och avrättades.
Jag har sett sovsalarna, jag har låtit fingertopparna nudda vid väggarna i duschrum.
Det som satte sig mest ~ i mig ~ var stillheten. Tystnaden. Fåglarna ovan.
Men inget av det, eller det jag tidigare läst, hade förberett mig på vardagslivet i ett koncentrationsläger, så som Majgull Axelsson skriver det.
Och jag kommer aldrig att äta ett äpple igen, utan att tänka på Miriam.