.
Utanför glittrar havet och ... nej vänta.
Jag sitter hemma och skriver för att kunna lägga all min energi till texten.
Men det är inte havet som glittrar utanför, inte vågorna som rullar in. Det är en enveten duva i vår gran och det är en gata fylld av hål och grushögar och en traktor som monotont gör grävljud.
.
När jag mejlar med Elin Åström, som du möter här på Helg i dag, märker jag i efterhand att jag skrivit "min text" när jag hänvisar till reportaget.
Men texten är inte min.
Inte orden heller.
Det är Elins ord, hennes historia.
Såklart gråter jag över anteckningarna.
Såklart bär jag med mig berättelsen.
Men det är inte det intressanta i sammanhanget.
.
Det jag kokar ner mina tankar i veckan till, är att livet handlar om små fina stunder som finns bland oss hela tiden. Att vi mår bättre av att stanna upp och vara i de stunderna.
Och jag tänker, att vi finns här för varandra. För att älska och bli älskade.
Ibland är det precis så enkelt, och ibland gör vi det mycket svårare än så.