Jag hann aldrig träffa min farfar eftersom han dog innan jag föddes, men i hans gamla källarkontor broderade jag fram min första novell.
Jag fick pressa fingertopparna hårt mot tangenterna för att mina ord skulle synas på pappret och genom skrivmaskinen kändes det som om jag skrev mig in i farfars själ.
När novellen senare blev publicerad i lokaltidningen visste jag att min framtid på något sätt var formad.
.
Senare fick jag upptäcka det fina i att skriva om andra. Att lyssna på olika människors erfarenheter och förmedla dem vidare med ord och bild.
Det är också därför jag alltid har älskat mitt jobb. Varje dag sedan 2008 när jag började min resa i reportagens värld. Från början med gratistidningen Extra och senare här på Helg.
.
Men nu är det dags att skriva hejdå. Jag försvinner inte från tidningen, men Helg gör det och jag vill tacka så innerligt. För alla möten, alla förtroenden och allt fint jag fått vara med om.
Från hjärtat. Tack. Och vi ses.