Jag och tre elvaåringar går på cirkus. Popcorn, blinkande leksaker i publiken och ett cirkustält med små, små hål som släpper igenom ljus. Nästan som en stjärnhimmel, fast kvällen är somrig utanför. Vi ser akrobatiska konster, en mänsklig kanonkula och clownroliga nummer. Det känns härligt att kunna ta barn med på cirkus utan att brottas med moralen. Och djuren? Det känns självklart utan dem. Att det inte alltid varit så!
.
Sedan älskar jag cirkusestetiken. Djupröd sammet, guldtofsar, broderier, glitter och svart ögonsmink. I pausen tänker jag på filmen "Vilken jävla cirkus" (Aliette Opheim i rollen som Isabelle är en stilförebild). När jag googlar visar det sig att cirkusens direktör Trolle Rhodin faktiskt har en roll i Helena Bergströms film. I själva verket är han uppvuxen på cirkus, talar nio språk flytande och brinner för att återskapa den gamla magiska cirkusstämningen.
.
Jag njuter av vår kväll vid manegen och hoppas att jag inte är för naiv när det gäller arbetsvillkor och annat viktigt. Det känns härligt att kunna glädjas åt spektakulära nummer, kulörta lyktor – och att slippa jaga sockervaddskladdiga småbarn.
.
På tal om cirkus:
* Cirkusmusik: Detektivbyrån.
* Cirkusfilmer: "Water for elephants" samt "Tjuvarnas jul och trollkarlens dotter".