Det kanske är dumt. Men jag bestämmer mig för att köpa nya löparskor lite för nära mitt väntande maraton. Jag får hjälp i en speciell löparbutik.
Det snurrar i mitt huvud av skomodeller, att springa på löpband och jämföra fotisättning. Därför hinner jag inte reflektera förrän efteråt. För trots att jag får proffsig hjälp skaver det i mig när jag går från butiken. Jag har haft en lite kaxig ton och pratat om kilometertider. Jag har pratat om tidsmål och antal sprungna lopp. Därför är jag besviken. På mig själv.
.
Att springa är för mig det bästa sättet att tycka om min kropp. Jag kan sätta en fot framför den andra jättemånga gånger utan problem. Jag kan lita på min kropp och för mig, som har haft värk i rygg och nacke varje dag i hela mitt vuxna liv, är det oändligt värdefullt.
Oändligt.
.
Tekniska prylar och kilometertider spelar ingen roll. Varje gång jag springer är jag en vinnare. För hur det får mig att känna. För hur mina tankar hittar nya vägar samtidigt som mina ben. Det är det som spelar roll.
Jag gick vilse i samtalet och drogs med i en hets jag inte vill vara en del av. Nästa gång ska jag välja ord med omsorg.