.
Roséguld i träden, blöta löv på marken. Men när jag kör till kakelugn, te och bokklubbsprat är det skymning.
Vi har läst biografin om Ingrid Bergman, den som nu återutgivits eftersom att hon skulle ha fyllt hundra i år. Även om jag läst femhundra sidor om henne, känner jag inte att jag vet vem hon är.
Men några sekvenser stannar kvar. Kapitlet om hur hon inte träffade sin förstfödda dotter på flera år. Det smärtsamma stycket om hennes ena dotters skolios-operationer. Mellan raderna: hennes lirkande med Roberto Rossellini om deras gemensamma barn.
.
Och så historien om fotografen Robert Capa. Född i Ungern. Emigrerade till Tyskland 1932. Sedan vidare till Frankrike – när judarna hotades åkte han skidor över Alperna och bosatte sig i Paris.
Anställd av Life Magazine och en av fyra fotografer som landsteg vid stränderna i Normandie med den första truppen insatsstyrkor.
Med sin kamera följde han med Company E i anfallet.
.
Det var i gryningen den 6 juni 1944. Landningsfarkosten gick på grund vid Omaha Beach. Han nådde stranden under korseld.
Robert Capa kröp fram.
För att fotografera.
För att överleva.
.
Han kom tillbakatill Weymouth nästa morgon. Åkte i en överlastad båt, fylld med döda, sårade och svårt chockskadade soldater.
Han hade tagit 106 bilder, men hans laboratorieassistent var för ivrig. Han torkade negativen för snabbt, emulsionen rann och bara åtta bilder kunde räddas.
Åtta bilder blev kvar.
Ett tidsdokument.
Då som nu ~ bildjournalistiken är lika viktig.