Den absolut vanligaste frågan jag får när jag träffar någon äldre som jag känner sådär halvbra är nog är nog ”vad vill du bli när du blir stor?”. Ofta brukar jag svara med ett nervöst skratt att jag faktiskt inte vet ännu och att det är någonting jag funderar på, men inombords står det still. Sanningen: jag har ingen aning om vad jag vill bli. Även om det fortfarande är ett och ett halvt år kvar innan jag behöver lämna min trygga gymnasieklass för att studera vidare så gruvar jag mig.
För ganska precis två år sedan stod jag inför ett liknande problem – det absolut jobbigaste val jag skulle bli tvungen att göra dittills. Jag skulle söka till gymnasiet.
Allt jag hade upplevt och lärt mig under mitt liv hade varit som ett träningsläger för vad jag skulle komma att göra de närmaste tre åren.
Högstadiet var bara en enda lång förberedelse inför Det Stora Beslutet, men ändå kände jag mig inte redo. Nästan varje dag loggade jag in för att byta ordningen på mina val. Skulle jag välja natur före media, eller ville jag egentligen gå humanistiska? Hela mitt framtida liv låg ju i det här beslutet!
I måndags stängde ansökningen till alla fyrkantens gymnasium och nu har alla nior som kommer börja gymnasiet tryckt på skicka-knappen. Deras val är gjorda, och jag kommer så väl ihåg känslan när jag själv var i samma situation. Det var äntligen över.
Sedan blev det vår och omvalsperiod, men jag var nöjd med mitt val och ändrade inte. Det blev sommarlov, antagningslistorna hamnade i tidningen och jag läste glatt om de nya klasskompisarna jag skulle komma att få. Det blev höst och jag började i en ny klass i en ny skola. Först då slog det mig att jag redan i februari hade gjort det enda jag inte fick göra. Jag hade valt fel.
Så jag gjorde helt enkelt det jag var tvungen att göra – jag bytte. Det var en del papper som skulle skrivas på men i det store hela var det väldigt enkelt.
En vecka senare hade jag fått en ny klass och nya kurser att läsa, och den här gången kändes det som om jag hittat rätt.
Jag tog ett steg bak, men två steg fram, för på ett sätt är jag glad att det ändå blev som det blev. Hade jag inte fått testa och förstå att det inte var någonting för mig, hade jag kanske trott att jag kastat bort mina år och ångrat mig.
Kanske är det så att jag aldrig riktigt kommer att vara helt säker på mina val här i livet. att det alltid kommer att finnas lite, lite tvivel.
Om det är någonting jag har lärt mig så är det att ett knapptryck inte kommer att definiera din framtid.
Det gör du själv.