Tre veckor, tjugoen dagar. Nästan en hel månad, men Sverige har inte glömt. Lastbilen som kraschade in i Åhléns på Stockholms mest välkända gata, vi som inte kunde och inte ville tro att det var sant. Men det var sant, det var på riktigt.
.
Jag och mina vänner var nere i Stockholm över helgen och befann oss fyra stationer bort, i Zinkensdamm, när allas mobiler plötslig började ringa. Vi hörde människor prata med sina nära och kära, vi ringde våra egna och försäkrade dem om att vi mådde bra. Kollektivtrafiken gick fortfarande när vi ställde oss och väntade på bussen och den där tjejen skrek att det var skjutningar på Fridhemsplan, i Mall of Scandinavia och vid globen.
.
Vi flydde från busshållplatsen, via smågator till en liten bokaffär. De hade radion på hög volym och vi lånade ett vägguttag längst in i butiken. Jag tror att de förstod oss när vi frenetiskt satt och uppdaterade alla landets nyhetssidor. SVT, DN, Aftonbladet, repeat. Att få en bild av vad som hade hänt var svårt, vi ville veta allt. Efter fyra timmar hamnade vi till slut i en bil som tog oss ut från stan.
.
Vi som hade tur kunde gå tillbakatill bokhandeln nästa dag,åka buss och leva som vanligt.
.
Att säga att det kunde ha varit vi är på ett sätt riktigt, men det kunde egentligen ha varit vem som helst. Terrorn vill få oss att tro att det kunde ha hänt just oss, att det inte går att skydda sig från. På ett sätt är det ju sant, men egentligen är det som vilken annan trafikolycka eller sjukdom som helst. Det kan alltid drabba oss, men vi kan, precis som med terrorismen, bli förskonade. För den här gången. Vi som hade tur kunde gå tillbaka till bokhandeln nästa dag, åka buss och leva som vanligt. Det gick till och med att ha roligt efteråt.
.
Trots det tragiska som hände finns det mycket att vara tacksam för. Hur poliserna, väktarna och sjukvårdarna agerade och den bild nästa generation kommer att få av blåljuspersonal. Blommorna som lades som ett mjukt täcke över trapporna vid Sergels torg, de som täckte polisbilarna och betonglejonen och stod för medmänsklighet och kärlek. De människor som efter dådet öppnade sina hem för de som hade fastnat i innerstan under hashtagen #openstockholm, eller varför inte kärleksmanifestationen på Sergels torg som fick tiotusentals människor att samlas knappt 50 meter från Åhléns för att hedra offren.
.
Att Stockholm drabbades av terrorism var egentligen bara en tidsfråga i dagens samhälle. Det har hänt i många av de stora europeiska städerna, men vi skiljde oss från mängden. Stockholm föll offer för terrorismen, men vi tillät den aldrig att ta över vår vardag.