Zlatans bollkonster förenar Svedala
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som den tarvliga norrlänning jag var med erfarenheter som inte sträckte sig längre än charterresor till Grekland fasade den fege inom mig. Jag väntade den stereotyp av förort jag fått uppkablad på dumburken. Uteliggare som står och värmer sig vid en brasa ur en tunna, skumma typer med guldkedjor och studsande bilar, pistolskott på nätterna och just knivrån. Det var så det var enligt insatta Göteborgare. De som sa det bodde visserligen inte i Angered, hade knappt vistats i stadsdelen, men "de hade ju hört". Ständigt dessa rykten.
Nu ställde jag mig i skaran som hade hört berättelser om den farliga förorten och jag trodde på den. När jag väl kom fram blev jag osäker. Inte för rädsla av platsen utan för om jag hade kommit rätt.
Stället såg precis ut som vilken by i Norrbotten som helst, höghusen lite högre och människorna en aning fler. Det finns problem här givetvis, men inte mer än i den norrländska byn.
Bilden jag försöker ge er är inte skev utan en alternativ till den bild media vanligtvis ger oss. När man ser något från dessa förorter är det alltid vid någon händelse av negativ befattning. Aldrig när ungdomarna själva samlar ihop pengar för ungdomsgårdens överlevnad, bra betygsnitt på den lokala gymnasieskolan eller när affärerna blomstrar i centrumets lilla galleria trots den så kallade finanskrisen.
Då är det samhället som fungerar, men när en flicka blir grovt våldtagen bara två spårvagnsplatser därifrån är det förortens och integrationens.
När en norrländsk pojke åker dit för våldtäkt är det individens och familjens ansvar och skam. Aldrig skulle man få för sig att dra hela länet i smutsen för hans handling, något man gör om killens efternamn slutar på "vic" istället för "son". Kontrasterna mellan den norrländska byn och förorten i Göteborg blir så tydlig när jag växt upp i den ena och vistas mycket i den andra. Jag ser två olika bilder av samma tavla.
I detta avlånga land finns det en enda person som förenar dessa två sidor av landet och det är Zlatan Ibrahimovic. Både från förorten Rosengårds mystiska gömma och folkhemshjälte. När han volleyskottsköt Barcelona till segern mot Real Madrid i årets första el classicó såg 775 000 svenskar målet och njöt över att ha en svensk på den stora scenen. Några veckor senare meddelade Zlatan att han inte kommer delta i årets första träningslandskamper. Köksbordsrasisterna kunde åter krypa fram ur sina gömmor och deklarera vilken landsförändare han var som inte ställde upp för Svedala.
Det är därför jag av hela mitt hjärta önskar att han åter finns på planen i EM-kvalet till hösten, inte bara för det sportsliga, ingen annan kan nämligen sammanlänka två splittrade sidor av landet vi kallar Sverige.