Sammanfattningsvis har vi svenskar inget emot att möta nya kulturer. Bara det sker med vår egen kultur som stödhjul. Ungefär som en falafel med ketchup.
Det är enkelt att både håna och tycka detta är löjligt. Den enklaste vägen till en ny kultur kommer ofta genom just maten. En resa till Spanien är inte en resa till Spanien om man inte provat tapas eller paella. Med andra ord. Att äta soldatens ärtsoppa till middag på hotellets balkong i Mallorca klockan tio på kvällen är inte en spansk måltid.
Trots att jag innerligt tar avstånd från detta så har det den senaste tiden kommit fram en liten patriot inom mig. Inte en sådan patriot som hänger upp en svensk flagga i taket och bor i Skåne. Snarare en mildare variant som ibland längtar efter lösviktsgodis och A-fil. Mjölk till flingor är inte lika gott och lakrits borde inte få kallas lakrits i Australien. Varje vecka (och då menar jag varje) lagar vi dessutom det svenskaste som finns, fredagstacos. Detta trots att ingen i vårt lilla resesällskap annars äter Tex-Mex på fredagar.
Hade nyligen ett samtal med en tysk kille från Hamburg om detta. Även om jag inte kunde förstå hans saknad av surkål och han inte riktigt förstod vad en kokad boll gjord på vetemjöl och potatis var så kunde vi förenas i denna längtan. Oavsett om det gäller surkål eller palt så är det symbolen från en plats långt borta som vi kallar hem.