Mina hjältar är inte mina föräldrar, om än de är helt underbara och jag älskar de över allt annat. Mina hjältar är inga kända ansikten, om än celebriteter är människor man ser upp till och har som förebilder. Mina hjältar är inte någon av mina vänner, om än jag kommer vara evigt tacksam för att de alltid finns där och för att de är så jäkla bra.
Mina hjältar är två tjejer från Hultsfred. Mer än så vet jag faktiskt inte. Jag har ingen aning vad de lever för liv, vad de har för intressen och värderingar. Jag vet inte ens vad de heter. De är egentligen främlingar för mig, men jag har stött på deM två gånger och det räckte för att de skulle bli mina hjältar. Kanske måste man ha hört historien om var, hur, när jag träffade dem mer ingående för att förstå varför jag har två främmande människor som hjältar, jag vet inte. Eller så kan man relatera, för vardagshjältar finns överallt och människor man minst anar kan visa sig vara ens hjälte.
Första gången jag träffade mina hjältar var jag i enormt behov av hjälp och trots att de inte hade någon skyldighet så valde de att ge mig den hjälp jag behövde. Hade det inte varit för de hade jag kanske inte suttit här idag, för man vet ju aldrig hur det hade gått om ingen funnits där med en hjälpande hand. De räddade mig ur en situation jag inte kunde ta mig ur själv. De räddade mig genom att vara vettiga, godhjärtade medmänniskor och det är precis det som gör de till hjältar. Det mesta är suddigt från första gången jag träffade deM och innan jag insåg vad de hade gjort för mig var de borta, innan jag ens hann reflektera över vilka de var, innan jag hann säga tack.
Andra gången jag träffade mina hjältar var ganska precis en månad senare. Att jag skulle stöta på deM en andra gång fanns inte i min fantasi, och vad som gör det så otroligt är att det skedde på en festival där över femtiotusen andra människor också befann sig. Jag menar, vad är chansen att det skulle hända? Men de fick syn på mig, mitt i röran på dansgolvet på ett silent disco, och frågade om det var jag som var Elin. Det var ingen tvekan om vilka de var när jag hörde dem prata, deras röster hade etsat sig fast i mitt minne – det var mina hjältar.
Jag kramade om dem, smått i chocktillstånd, sa tack om och om igen för det räckte inte att säga det bara en gång, jag frågade vart de kom ifrån bara för att få veta någonting om vilka de var, kramade om de igen. Det hela var en sådan surrealistisk och helt amazing upplevelse. Vi förevigade vårt möte på bild, sa hejdå till varandra och jag tackade dem än en gång innan vi skiljdes åt. Jag kommer nog med all säkerhet att aldrig träffa dem igen, men det känns okej. Jag fick ju trots allt ändå möjlighet att tacka dem för hjälpen och det faktum att de är mina hjältar kommer inte att förändras.