Prinsessorna ni dödade
När jag gick på dagis var det bästa jag visste att måla prinsessor. Mina dagisfröknar upptäckte detta och blev helt förfärade: kraftiga åtgärder behövde vidtas! Det slutade med att mina dagisfröknar beslagtog alla mina prinsessteckningar och konfiskerade allt ritpapper. Under en period hade vi dagisbarn kritor men förvägrades papper av risk för att prinsessmåleri kunde förekomma.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- "Jag har målat en bil!", sa jag för att försvara mig under deras inspekterande blickar. Att jag hade bytt motiv till fordon antydde att jag normaliserats. Lättnaden i fröknarnas ansikten var kolossal.
Nu ska jag berätta om vad som hände med prinsessorna som mina gamla dagisfröknar deporterade. Jo, prinsessorna lyckades fly från koncentrationslägret som dagisfröknarna hade placerat dem i, men prinsessorna spreds för vinden och har sedan dess levt i diaspora.
Jag letade efter den första prinsessan bakom en snöstorm i Moskva. I ett horhus möttes vi över ett piano, och hennes oskuld krossades ovanför vita och svarta tangenter. Prinsessan hade skrivit vita noter på sin pappershy för att påminna sig själv om sin börd.
- "Om jag vore ett grundämne skulle jag vara Au", sa hon. Sedan privatiserade hon sitt privatliv och vägrade att någonsin tala mer. Vad hennes nätter drömmer om får ni aldrig veta.
Jag skulle på semester och fick ta med mig en litterär figur. Då valde jag Anna Karenina - och det är tur att jag talar ryska för jag hittade nämligen ingen översatt figur! Anna Karenina vägledde mig till den andra prinsessan på en apelsinplantage i Israel.
- "Jag bröt ned det gamla livet i bokstäver och inrättade ett nytt i siffror. Summan av mitt liv är 5, 4, 2, 8, 5, 3, 7, 3, 8, 5, 6, 2, 5, 6, 7, 7, 3, 4, 4, 9, 3, 6, 7, 5, 8, 5, 7, 3, 8, 5, 6, 4, 3, 8, 7, 3, 7, 5, 3, 6, 5, 5, 2, 5, 8, 3".
Ingen tolk jag kände hade kompetens till att översätta hennes känslors språk.
På ryggen av ett pappersflygplan färdades jag och Anna Karenina till den tredje prinsessan. Hon bar sorgen som en tiara och saknaden som en överrock.
- Varför tar det ett helt liv att lära sig leva?, var hennes fråga. Prinsessan hade öppnat ett hem för vilsna ökendjur i Shanghai där förrymda andar, utstötta strutsar och ensamma schakaler fann sin tröst. Det var hon som förlänade mig insikten om att man kan krossas under tyngden av alla liv man inte lever.
Den sista prinsessan hade fått asyl på Atlantis. På en koloni för konstnärer som separerade grönt till gult och blått satt prinsessan med 999 ofullbordade målningar.
- "Dennis! För den stora ondskans skull har jag ägnat ett liv på flykt åt att måla av dig. Ingenting skulle göra mig lyckligare än om jag en gång för alla fick färdigställa ditt porträtt och minnas min upphovsman".
Hade jag haft två liv hade jag levt det ena med henne.
Att mina gamla dagisfröknar försökte hindra mig från att måla mina prinsessor är värre än Förintelsen. Och allt jag någonsin skrivit kan styrkas av fakta från världens ledande forskare från universitet i kungariket i Avalon.