Häromdagen satt jag på Twitter och läste vad olika nyhetssidor skrivit om, angående massakern som tog plats i orten Garissa i Kenya under påskhelgen. En extremiströrelse under namnet al-Shabab sköt ihjäl 147 ungdomar på en skola under deras morgonbön.
Något jag reagerade starkt på var nyhetssajternas sätt att spegla denna tragiska händelse. Till nästan varje artikel fanns ett gäng grafiska bilder föreställande blodiga kroppar utspridda i klassrum och korridorer. Till vilket syfte, undrar jag? När det skrevs om terrorattackerna i Aurora och Sandy Hook fanns inga sådana bilder på offrena. Då fanns vanliga porträttbilder, eller en bild på några uppradade kistor.
När något sådant här drabbar till störst del svarta människor är det nästan som att media anser att vi behöver bevis. Att vi måste se deras död, och liksom bli triggade för att kunna känna sympati. Som att det inte räcker med dödssiffror och utförliga beskrivningar av händelserna. Det är oerhört respektlöst att dela sådana bilder. Med det säger vi att deras liv inte är mycket större än den tragedin som drabbade dem.
Det är sådana här brister i samhället rashat har orsakat. Fastän det kanske inte låg sådana fördomar bakom publiceringen av bilderna på kropparna är det i grund och botten just sådana, djupt rotade samhällsstrukturer som skiljer åt hur det skrivs och pratas om katastrofer och terrordåd. Det är vi, och det är dom. Det är högaktningsfulla skolfoton och bilder på uppradade kistor, och det är bilder på nedblodade lik.
När terrordådet riktat mot den franska tidningen Charlie Hebdo intäffade stod världen still. Man kallade ett flertal världsledare till ett omedelbart möte, miljontals människor marscherade i protest mot orättvisan som utspelat sig och över alla sociala medier hölls kampanjer. Men under den föregående veckan har övriga länder inte visat Kenya ett särskilt stort stöd. Massmedia har inte följt händelsen med särskilt stort intresse, och några krismöten har man inte heller hållt. Tyvärr är det bara en av många händelser som behandlats på ett sådant sätt.
Vi lever i en värld full av sociala medier. Sådana chockerande bilder sprids som löpeld. Därför är det upp till oss att veta var vi ska dra en gräns, vad som är okej att dela, och vad som helt enkelt är respektlöst. Att blotta livlösa ungdomar för hela världen är kanske inte det bästa sättet att upplysa omvärlden om vad som pågår.
Världen kommer kanske inte att stanna för Kenya så som den stannade för Frankrike. Inte än. Men till alla er som läser detta, tänk över händelsen, för det är upp till oss att minnas.147 är så mycket mer än bara ett nummer. Det är 147 personer. 147 hjärtan som slutade slå.