Det är en fin dag i Kåbdalis. Klockan är knappt tio och trots att sportlovet precis dragit i gång, är det lugnt på den lilla skidanläggningen. Solen skiner och manchestermönstret i backarna ligger ännu oförstört.
Min kille åker bräda framför mig. Han har försäkrat mig om att han ”inte heller är så bra” men det faktum att han jobbat i en snowboardbutik i sex år har gjort att jag tagit hans löften med en stor nypa salt. Med all rätt. Han flyger fram i skogskantens puder. Jag åker skidor för femte gången i mitt liv; spända svängar i manchestern.
Tolv åk senare är mina ben skakiga. Jag använder muskler jag bara använt fem gånger tidigare i mitt liv. Rädsla och eufori avlöser varandra; små hjärtinfarkter i varje sväng. Det är dags för dagens trettonde nedfart och min kille börjar åka nerför en backe vi inte provat tidigare. Jag följer med en bit, men tvekar. Jag tror att den kan vara svart. Svart som i livsfarligt. Han åker ner en bit till, kikar och vänder sig fnissigt om igen. Jo, säger han. Det är ett stup.
Jag vägrar. Vägrar med hela kroppen. Inga jävla svarta backar. Inga stup. Vänder om och börjar saxa uppåt. Min kille knäpper av sig brädan och följer efter.
En evighet senare möts vi på toppen av backen. Barnen har vaknat nu, susar nerför stupet, lekande lätt. Jag börjar gråta. Jag är sur, rädd och så jävla trött i mina jävla ben, fattar du väl. Samtidigt åker fyra tuffa killar förbi. Ropar till min kille att han har en ”fet bräda”. Han tackar, skrattar och tjoar, säger något tillbaka. När han återvänder till mig har jag tappat det helt. Jag kan inte begripa det själv, men jag är 14 år igen - och står och grinar lika hejdlöst som orimligt i en slalombacke. Jag, en vuxen människa som gått genom eld och vatten på egen hand, klarade inte av ens en dag i Kåbdalis. Vi åker ner i tystnad, knäpper av oss och går mot parkeringen.
I bilen hem försöker jag förstå vad som hände. Förutom det uppenbara i att svarta backar är RÖVA, slår det mig hur längesen det var sen jag utsatte mig för något sånt här. Kanske beter jag mig som en 14-åring, för att jag faktiskt var 14 år senast jag försökte lära mig något jag tyckte var jätteläskigt. Det gör mig räddare än något annat; att jag blivit en fegis och slutat våga. En ny slags hjärtinfarkt drabbar mig.
I backspegeln försvinner skidanläggningen sakta, tills den är helt borta. Jag vänder mig om mot min kille. ”Borde vi inte testa downhill-cykling i sommar?”