Ett år med coronapandemin. Det är ett något flytande jubileum med tveksamma kvaliteter. Liksom med allt annat får man väl hänga upp leendet på en dörrkarm och vara glad för det lilla, men nog börjar det kännas i musklerna. De pratade om ett maraton, och ett maraton blev det. Jag har aldrig gillat att springa.
Jag hade nyligen en konversation med min kollega Tobbe C om detta med krönikor i coronatider. Jag har aldrig haft några problem med att hitta saker att skriva om, men med coronan som mer eller mindre enda ämne på agendan börjar det faktiskt bli svårt. I mitt liv händer inte ett smack och förutom de böcker jag avverkar är det få färska intryck på menyn. Stadslivet har blivit förbjudet område och alla spontana möten och diskussioner har dött ut. Jag har sedan länge övergett dagliga presskonferenser och coronanytt på tv. Trots att jag är en nyhetsknarkare orkar jag knappt ens läsa tidningarna längre. Ointressets skugga faller allt längre. Dagarna flyter ihop. Jag håller knappt ens koll på kalendern. Lördag eller måndag, det är detsamma.
Ett nyhetsbrev med trendande artiklar från den medicinska journalen JAMA illustrerar världsläget väl: "Mental hälsa, överdoser och våld i coronapandemin". "Associerade psykiatriska diagnoser och dess dödlighet hos patienter med covid-19". "Historisk psykopatologi som riskfaktor för accelererat åldrande i medelåldern". Fyfan.
Utanför passerar himlen grå, och jag påminns om en dikt i Hjalmar Söderbergs "Martin Bircks ungdom":
"Jag sitter ensam i mörkret/och lyss till regnets fall/jag hör hur det plaskar i droppar/mot fönsterbleckets metall."
Deppigt kanske, men det finns något fint i att på Söderbergskt vis se en grå himmel passera genom ett fönster, om än jag nu tänker mig det i norrbottnisk tappning med snö, furu och tillhörande vaxduk. Fattas bara en kopp kokkaffe och en cigarett, men som ett led i att ha något att göra försöker jag sluta röka. Man vet att vardagen är tråkig när man får en kick av att avstå från sin favoritdrog.
Söderberg nämner ungdomen som rinner i droppar bort, men som avog löpare som passerat de trettio nynnar jag snarare på Bellmans gamla dänga:
"Gubben är gammal, urverket dras/visaren visar, timman ilar".
I dikten figurerar också döden och hans timglas, men i en pandemi bör man inte nämna fan vid namn. När naturen delar ut maraton gör man bäst i att springa. Jag avstår från ännu en cigarett och hoppas att konditionen håller till mållinjen.