Virvelvindarnas epok
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag vet att det är många som är där, just nu. Tonåren. En enda stor prövning. En skärseld som varje människa måste gå igenom, för att förbereda sig för vad som komma skall. Och det går undan. Vi liksom, slungas in i det. Brösten växer. Alla pojkröster trasas sönder så mycket att bara en hälsningsfras kan innehålla mer toner än en pianokonsert. Ett krig börjar utkämpas i varje kvinnas kropp, där livmodern är slagfältet, och den enda hjälten man kan kalla på är i form av en centimeterstor Ipren.
Sen fortsätter det bara. Plötsligt ska man bli kär. Man ska skaffa stadigt. Om det så än är i idol-affischen på rumsväggen, i idrottsläraren eller i sin bästa kompis, så ska det börja kännas. Känslor. Fjärilar. Sockerdricka i magen. Man ska hitta sin plats. Hitta någon som kretsar i samma bana som dig själv, där ungdomen själv är mittpunkten som allt cirkulerar runt.
För att inte tala om dessa mytomspunna hormoner. Ingen vet nog egentligen vad det är, bara att de för en massa fanskap omkring sig. Det är de som leker med tårkanalen, som kopplar in känslor när man minst behöver dem, och sätter igång tröttheten när Nationella Proven i Matte B börjar närma sig. Hormoner är vad jag skulle vilja kalla celler i trotsåldern.
Ingenting fungerar när man är tonåring. Men när du är vuxen och lämnat alla tonårstankar bakom sig, klarar du allt. Du klarar av att bära en dammsugare nerför en trapp. Det gör du inte om du är tonåring. Du ramlar. Dammsugaren landar på dig. Du ställer dig upp, går till köket och tittar på din frågande mor, som uppenbarligen hört kraschen. Sedan lägger du dig ner på golvet, och börjar gråta. Du blir förbannad på dammsugaren för att den förstörde din dag, och på trappen för att den är så jävla halkig. Tro mig, jag vet. (Jag har fortfarande kvar blåmärkena.)
Att vara tonåring är precis som att vara förare i en obesiktad bil med alldeles för många växlar, studsandes längs en enfilig grusväg. Ingen väg tillbaka, och inga trafikregler. Att resan kommer bli skumpig är det ingen fråga om. Tonåren handlar om att hitta bromsen. Om att lära sig vad stopplikt betyder. Den handlar om att stå där, framme vid målet, med körkortet i handen och tänka tillbaka på sin resa. Tänka att man klarade det.