Ända sedan pandemin började har det tjatats om hur värdelöst året 2020 är och har varit. Vad än skit som hänt har det skyllts på året. Trump-motståndarna när han löpte amok under valrörelsen? ”Såklart, det är ju 2020”. Diego Maradona går bort? ”Nu kan inte 2020 bli sämre”. Kaffekoppen har lämnat en brun ring efter sig på träbordet? ”Satans jävla 2020, det ante mig”. Skämtet var tråkigt när det kom, och det har blivit fullständigt outhärdligt nu.
Tanken är lika lätt som skämtet. Och jag har tänkt den själv. Jag antar att det ligger någon sorts självbevarelsedrift i det. Att liksom skylla allt på ett år. Man tänker att nu, när året 2020 försvinner, då kommer allt som suger försvinna med det. När nyårslyktorna lyfte från marken skulle axlarna falla ner. Och det är en hoppfull tanke.
Fick frågan här om dagen, om man bör tillåta sig själv att hoppas på att allt blir bättre. Kanske kommer man kunna hoppa runt på ett dansgolv i sommar, trängas på en uteservering? Kyssa en främling.
Ja, det är klart man ska hoppas.
Men jag väljer nog att sätta det hoppet till människan, inte till 2021 – hur hopplöst det ibland må kännas.
Att vaccinen kommer att fungera. Att alla gör vad de kan. Att vi håller i och håller ut, även när andra inte gör det.
Att skylla allt på ett år är ett enkelt sätt att känna sig lika delar maktlös och oansvarig. Man kan så klart ha ett dåligt år, likaväl som man kan ha en dålig dag. Men det är inte 2021 som kommer dämpa smittan. Som kommer ge lungkapaciteten tillbaka till de som är sjuka, som kommer göra det okej att dansa på borden igen.
Jag har inte skrivit några nyårslöften i år. Jag vet inte under vilka förutsättningar de förväntas hållas, och det finns nog förväntningar på mig och alla anda ändå. Att avstå från sådant vi älskar, jag tror det får räcka för mig.
Anders Nystedt sa i en intervju i veckan att vi kan vänta oss någon sorts normalitet till början av sommaren. Om vaccineringen går som planerat, och om inte läget förvärras ytterligare. En måhända intetsägande prognos, det blir bättre om det inte blir sämre, men är det något vi tar med oss från det gångna året är det väl i alla fall att våra förväntningar och källor till extas har ställts på ända – skitår eller inte.
För aldrig hade väl någon, för ett år sedan, kunnat tro att en statsminister på stan skulle hamna på allas läppar.
Gott nytt år i efterskott!