"Jaha, och vad har du gjort i dag då?" Det är svägerskan som ringer och håller husförhör. Just ingenting, svarar jag och känner mitt existensberättigande ifrågasatt. Ändå har jag knappt haft tid att sitta ner. För det är just det där "ingenting" som tar sådan tid. Det där att leva. Men man kan ju inte på frågan "Vad har du gjort i dag då?", svara "Jag har levt. Det tog hela dagen".
Så här vansinnigt spännande kan det vara i Petterssons värld. (Se Wahlgrens värld). Stiger upp, sätter på kaffevattnet, vandrar vidare till kakelugnen, öppnar luckorna och går iväg för att hämta ved. Veden förvaras i en korg i tvättstugan, vägen dit tar jag via köket och upptäcker då att vattnet kokar, slår det genom melittafiltret med bryggkaffe.
Om jag inte har någon bryggare? Jodå, här finns såväl perculator som någon sorts pressapparat, men perculatorn kvider och klagar så hjärtskärande, som om den ligger på förlossningen och det gör den ju på sätt och vis, och den andra är en värdelös trendmakapär.
Alltså väljer neandertalaren i mig melittafilter och plåttermos. Inte plåtter-mos, utan plåt-termos. Svårt det där. "Kruskavlat", hade jag väldiga problem med, tills jag insåg att tunnbrödet inte var krusk-avlat, men väl krus-kavlat. Särskrivningar är ett otyg, men sammansatta ord kan också ställa till det för en bokstavstrogen.
Medan vattnet och kaffet processas genom filtret, bereder jag dagens första macka, hämtar tidningen, dricker kaffe och äter min macka. Upptäcker att krukväxterna hänger och ber för sitt liv. Akutinsats är av nöden. Går med bestämda steg mot tvättstugan (där det mesta förvaras) för att hämta vattenkannan. På väg dit lockar en obäddad säng på uppmärksamhet och skräpigt på golvet är det också. Bädda, dammsuga och ... vad var det nu? Något mal i bakskallen. Tvättstugan, var det ja! Motvilligt kommen till tvättstugan stirrar jag dumt, undrar vad jag gör där, och får syn på vattenkannan. Ja visst ja, blommorna.
På väg till de törstande krukväxterna faller blicken på kakelugnen som står där med luckorna på vid gavel.
Varför står kakelugnsluckorna på vid gavel? frågar jag så där rakt ut i luften. Ja, varför, svarar luften med ett stänkt av ironi. Men ändå. Gud så kallt. Det har nu gått ett par timmar från det att jag skulle fixa en brasa till dess det verkligen tar fyr. Glömsk och virrig? Inte då. Flexibel.
En annan förmildrande omständighet är att det tar fyrtio minuter från det du vaknar och stiger upp till dess hjärnan är varmkörd och uppnått sin högsta potens. Hjärnan vaknar inte samtidigt som dina ben, om du nu trodde det. Den bara ger benen en hint om att det är dags att svinga sig ur sängen, om det ska bli någonting gjort. Enligt Thomas A Edison är benen, ja hela kroppen, egentligen bara till för att bära omkring hjärnan så att den sakteliga kan slå upp ögonen, sträcka på sig och sätta igång tankearbetet. Visst är det gulligt? I lördags bar jag omkring hjärnan 7,64 kilometer för att den skulle kvickna till. Hur det blev med den saken vet jag inte, men jag fick jävligt ont i höger knä.
Till sist. Det är inte målet (i det här fallet brasan), det är vägen dit som är mödan värd. Tänk vad jag uträttade under tiden. I pyjamas.