Att bo i en liten stad som Piteå och skriva en första krönika i lokaltidningen känns lite som att skutta över ett minfält i för stora träskor. Du vet ju hur det är … Alla känner många och många vet något om nästan alla. Som om inte det vore nog så vet rätt många vem din brorsa är och vad han gjorde på väg hem från skolan, en vinterdag 1984.
Det här är både charmen och förbannelsen med den här lilla staden som vi bor i, men jag väljer att se charmen, alla gånger. Kanske hade jag tänkt annorlunda om jag hade varit yrkeskriminell – en bransch där man, för att bli framgångsrik, behöver ett visst mått av anonymitet. Det måste vara så rasande svårt i en stad som Piteå. Någon skämtade en gång om att anledningen till att så få Pitebor använder blinkers är att det helt enkelt inte behövs eftersom de flesta ändå har full koll på vart alla är på väg.
Det där kriminella lockar mig inte alls faktiskt. Jag skulle helt enkelt inte klara av stressen det innebär att ständigt behöva hålla mig undan snuten och rivaliserande buskollegor.
Nåväl, vad kan man skriva om och vad bör man undvika? Farhågan är delvis att trampa någon på tårna och delvis att få en stämpel för tid och evighet, som hon den där som ... Ja, du förstår säkert vad jag menar; småstadens charm och förbannelse.
Vågar jag lyfta frågan om barnrikehusens vara eller icke vara? Att vi behöver bli fler Piteåbor råder det inga tvivel om, men vad är det som lockar hit utsocknes och får dem att vilja stanna kvar? Skulle det möjligtvis kunna vara småstadscharmen som de där söta små barnrikehusen bidrar till? Kan det måhända vara så att det finns andra stadsnära ytor att nyttja till moderna bostadskolosser?
Jamen alltså kom igen nu! Låt oss inte gå i samma fälla som under sjuttiotalets stora rivningsboom på Centrumområdet. Visst borde vi ha lärt oss av historien och visst kan vi skippa effektiviseringstugget för en stund? Jag säger det igen: Småstadens charm, visst borde vi se den, förstå vad den vilar i och ha tillräckligt sunt förnuft för att kunna bevara den? Nog måste det väl vara möjligt att bevara och bygga nytt på samma gång? Vad vore Barcelona utan Barrio Gótico och vad vore Paris utan Le Marais? Barnrikehusen spelar åldersmässigt inte riktigt i samma liga, men bidrar till småstadsidyllen gör de, alla gånger.
Jag vet fortfarande inte riktigt. Kan man skriva om sådant i en första krönika i lokaltidningen?
Döm mig inte riktigt än. Det här är bara en liten reflektion. Ett tafatt försök att ta mig över minfältet i träskor.