Så länge jag kan minnas har min mamma joggat. Det är svårt att tro nu men för bara ett par tio år sedan tycktes mamma vara lite konstig, som joggade på eget bevåg och utan att vara medlem i någon idrottsförening. I dag är det snarare tvärtom. Vilket himla freak du är om du inte tränar.
.
Jag cyklar till jobbet, på en sådan där treväxlare med korg, ringklocka, reflexer och lampor både bak och fram. Säkerhet först, visslar jag medan jag justerar spännet på min knallfärgade hjälm. Men så fort jag kommer ut på vägarna hamnar jag mitt i ett brinnande cykellopp, där hundratals medcyklister spurtar till jobbet.
.
De har cyklar för tiotusentals kronor, spexiga kläder, specialskor och pulsklockor. Det är som att vägarna är deras tävlingsbanor och tiden deras enda fiende, och helvete vad fort det går. De kryssar mellan bilar, kör sicksack mellan oss långsamma korgcyklister och deras huvuden är helt stilla medan benen trampar och trampar. Vissa har inte ens hjälm.
.
Det kanske verkar som om de är helt galna, men de är inte konstiga eller avvikande människor. De är helt vanliga personer, med förmodligen ganska vanliga jobb, som har cykeln som träningsredskap. Deras sätt att utöva sin träning skiljer sig inte heller från andras nuförtiden, utan det är snarare helt i linje med samtiden: de tränar som om de är elitidrottare.
.
Tänk, att folk tyckte att min mamma var konstig som joggade en–två gånger i veckan. I dag är det ett minimum. Det verkar som om vi lever i en tid då träning inte är en hobby eller ett intresse, utan en livsnödvändighet.
.
Och det gäller inte bara att röra på sig, nej, vi tränar som om det är våra jobb. Nuförtiden är varannan person expert på förbränning och muskeluppbyggnad, oavsett om de är utbildade eller inte. Det luktar proteinpulver på vartenda kontor, folk letar fram Carolina Klüfts gamla träningsschema och lägger ner tusentals kronor på ”rätt” sorts träningskläder som ska öka prestandan.
.
Det är väl jättebra, tänker ni, vi ska ju röra på oss, vi mår bra av det! Och jag håller med, det är bra att röra på sig, det är härligt och jag älskar endorfinduschen lika mycket som ni. Men jag tänker att Klüfts träningsschema eller att ha proteinpulver som basföda knappast handlar om att må bra, även om vi gärna försöker kamouflera åtta träningspass i veckan som just en insats för hälsan.
.
När jag tränade som mest, mådde jag som allra sämst. Min hälsa var urusel och träning var min värsta fiende, även om jag inte förstod det då. Det är klart, jag var sjuk. Ni vet ju det, jag har skrivit om det förut. Men det som skrämmer mig är att min dåvarande, sjuka vardag blir allt mer lik vardagen som så många friska personer verkar leva i, i dag.
.
Mår vi bra av att träna så mycket och så intensivt och avancerat? Gör vi det för hälsans skull? En snabb blick på Instagram eller Youtube berättar något helt annat. Det handlar om att ”äta rent”, ha ett ”perfect ass” och kämpa för ”min resa”. Och när jag söker på ”hälsa” får jag upp före- och efterbilder på personer som lyckats gå ner i vikt, tallrikar med sallad och muskulösa kroppar, spända framför speglar.
.
- - - - - - - -
Ibland är ett inställt
träningspass så
mycket viktigare.
- - - - - - - -
.
Det blir så tydligt att vi inte har greppat att hälsa är mångfacetterat, utan istället verkar tro att det bara finns ett svar. Det är oroväckande när det börjar bli en standard, så att linjen mellan en sjuk och en frisk vardag blir allt suddigare. Och det är rent farligt när vi gömmer så många beteenden bakom ord som ”hälsosamt”, när ett stenhårt arsle egentligen inte säger ett dugg om hur vi mår.
.
Kanske borde vi i stället bli bättre på att stanna en stund och fundera. Ibland är ett inställt träningspass så mycket viktigare. Spurta inte jämt, bromsa ibland, säkerhet först! Det är så lätt att trilla dit utan att man märker det. Och använd alltid hjälm. Våra huvuden är så sköra.