Vi är drygt 70 personer som sitter där och sniffar och smakar. Det är kroatiskt i glasen. En del låter bara vinklunken skölja runt i munhålan för att sedan spotta, men de flesta låter skvätten rinna ner. Det är absolut inga mängder, så någon orosanmälan om fylleslag är inte av nöd.
Det är Munskänkarna i Piteå som är arrangör och provningen leds av den kunniga och lagom roliga ciceronen Erik Grödahl.
Här bör jag nog komma med ett förtydligande innan vänner av ordning med smittskyddsläkarkåren i spetsen tar till det riktigt tunga artilleriet.
Munskänkarna är ingen trotsig pandemiförnekarsekt, således är vinprovningen digital. Vi sitter alla hemma framför skärmarna. Visst, det är lite tråkigare, men det fungerar bra.
Att skilja på druvsorter är verkligen inte lätt, om än en känd och vida spridd druva som Chardonnay börjar fastna.
Det lär finnas runt 10•000 namngivna druvsorter, men turligt nog är det betydligt färre som är spridda och använda.
Vin började troligen tillverkas för runt 8•000 år sedan i nuvarande Georgien för att sedan sakta med säkert spridas. Den verkliga spridningen i Europa är nog romarnas förtjänst.
Men på 1800-talet höll det på att gå riktigt illa. Vinrankor som fraktades tillbaka till Europa från Amerika bar med sig vinlusen. Från 1860-talet fram till sekelskiftet utplånade den nästan alla Europas vinrankor.
Lösningen blev att ympa kvistar på amerikanska rotstockar som var resistenta mot vinlusen.
Fast inte trodde jag att vinprovning var något för mig, men det är faktiskt rätt kul. Och gott! Det är väl lite som ordstävet "när fan blir gammal blir han religiös".
Tilläggas bör dock att jag inte är någon fena på vin. Visst, jag sniffar och smakar som alla andra, men mina omdömen brukar stanna vid gott, mindre gott eller möjligen "inget för mig".
Jag kan lättast urskilja citrustoner, helst grape, känna strävheten, mineraltonen och om vinet känns blommigt.
Samtidigt är det inte vilka som helst som förklarar och vägleder när Munskänkarna i Piteå ordnar vinprovning. I föreningen finns världsmästare och flera av elitklass, bara att efter bästa förmåga suga i sig av den kunskap som förmedlas.
Så jag fortsätter kryssa mig fram bland friska, sträva, syrliga, söta, blommiga och aromatiska smaker. Och dofterna, en del är så ljuvliga.
Bara den egna fantasin sätter stopp när vin ska karaktäriseras, men kanske är löddriga hästar och svettiga armhålor lite overkill.