Jag läser Magda Gads rapportering från Afghanistan. Från krigets Kandahar publicerar hon en bild i Expressen på en svårt skadad bebis som fattat eld efter att talibanerna beskjutit barnkammaren med raketgevär. Det är en av de starkaste bilderna som någonsin publicerats i svensk press. En läsare som heter Lena reagerar:
"Varför lägger ni inte ut bilder på mördade barn i Sverige istället? Barn som mördats och misshandlats av varelser just från områden där Magda Gad befinner sig."
Så är det. Lena villa jämföra bebisar och kallar afghaner för "varelser". Jag borde inte bli förvånad. Många läsare i chatten verkar ha sina prioriteringar klara. Tom: "Varför ska vi bry oss så mycket?" Rune: "Varför använder du slöja?" Roger: "Varför bär du slöja?".
Prioriteringar.
Politiker är snabba att retorikrusta. Den moderata riksdagsledamoten Lars Beckman föreslår att man ska räta upp afghanernas försvar genom att använda 9000 svensk-afghanska flyktingar som tvångsrekryterade civila, alltså mänskliga sköldar. Samma tanke uttrycks av journalisten Joakim Lamotte, som även liknar talibanernas Afghanistan med Trollhättan. Moderattrollet Hanif Bali tycker att det är onödigt att börja strössla asyl på folkmordshotade hazarer. Stefan Löfven ser allvarlig ut när han säger att det inte ska bli som 2015. Med flyktingarna då. I Sverige. I Afghanistan verkar nämligen kriget, avrättningarna, tortyren och våldtäkterna bli precis som 2015. I Syrien.
De senaste årens retorik har förvandlat Sverige till en kloak. Politiker klättrar över varandra i sin iver att spy galla över invandringen samtidigt som till och med de etablerade mediernas kommentarsfält ser ut som en sörja av rasistiska tillmälen och människoförakt. Rasideologin är tillbaka med full kraft och det är knappt någon som längre reagerar över hur människor från andra länder hotas, hatas och förnedras i Sverige. I den här miljön, präglad av cynism, ironi, provokationer och hat, förvandlar vi oss själva till känslokalla monster.
Empati har blivit en bristvara eftersom vi tävlar mot varandra i att visa vår avsaknad av den. Empati har blivit något fult i Sverige.
Bristen på medkänsla inför krigets offer är ovärdig. Jag skäms över Lena, Rune och Roger. Det är inte svenskar som är offren i krigets Afghanistan. Vi skulle kunna hjälpa dem som flyr. Istället hatar vi dem till döds.