Don't be afraid to take that big step. Nej, man ska ju inte vara det. Egentligen. Särskilt i tider som dessa när vi bytt år med allt som hör där till.
Ja, du vet, sluta röka, spola kröken, äta bättre, leva sundare, pricka av ett par punkter på den där bucketlistan med saker att göra innan döden infinner sig som den totala utjämnaren mellan fattig och rik, svart och vit, kvinna och man, ond och god. Liemannen gör ingen som helst skillnad.
Och ingenting kan vi ta med oss när vi går. Lite förtröstan i den tanken.
Jag slutade röka redan i oktober, så det löftet gick inte att avge då bubblet flödade och raketerna exploderade och vi kramades och önskade varandra ett riktigt Gott Nytt År vid tolvslaget.
Vi hade inga raketer, men nog kändes det som att det small lite extra den här gången. Lite millennieskifte över det. Den sista färden, valsen, mohikanen eller bara smällen. Nya regler skärper till lagstiftningen för fyrverkeripjäser rätt rejält.
Sluta-röka-löftet är väl annars en klassiker, så vad lova när man redan har slutat.
Efter viss begrundan så lovade jag ingenting. Inte så där högtidligt, men sakernas förhållanden och överraskande omständigheter den senaste tiden kommer ändå att tvinga fram radikala förändringar.
Jag måste säga att det känns fantastiskt. Eller nu tog jag i så att jag nästan kräktes. Men bra känns det.
De här stora helgerna mitt i mörkaste vintern har väl något för alla. Vi kan fira och festa och tro precis som vi känner och vill. Men störst av allt är möjligheten till lediga dagar och umgänge med familjen.
Och en perfekt tid för film och böcker. Sträck-ser en tv-serie om revolutionären Trotskij. Den är så där, så jag fyller på med Stefan Lindgrens biografi om Lenin som legat ett tag i bokhyllan.
Blod på händerna, ja, men de här omtumlande revolutionsåren bör sättas in i ett sammanhang där tsarismens feodala förtryck äntligen fick ett slut. Att sedan bolsjevismens väg med Stalin som lokförare visade sig vara en återvändsgränd vet vi.
Men spännande att ta sig an 2019. Jag har på känn att det kommer att hända väldigt mycket. Så väl privat som i den större världen. Fast det kanske inte är i år som den heliga tillväxten och de nyliberala värdena brakar samman. Men, allt och alla har ett slut.