Det finns jubileum som man gärna firar och minns, exempelvis "pärla", det vill säga att man varit gift med samma kvinna i 30 år. Det är en aktningsvärd tid.
Fotbollsfesten Piteå Summergames firar också 30 år och Lions loppis i Piteå har precis klarat av det dubbla. Musik- och dansskolan slår till med 50 år och nu är det bara två år tills Piteå firar 400 år som stad. Det ni Ludvika, som firar futtiga 100 som stad i år.
Ett jubileum som troligen engagerar globalt är att astronauterna Neil Armstrong och Edwin "Buzz" Aldrin blev de första att stiga i land på månen den 20 juli 1969. Precis, det är 50 år sedan. Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas denna mytomspunna händelse (som enligt mer konspiratoriskt lagda aldrig har ägt rum). Hålögda stirrade vi på de grynigt suddiga och svartvita tv-bilderna.
Mer kuriöst är kanske att Pelle Svanslös fyller 80 år och att Sveriges Kaninhoppares Riksförbund firar 25 år.
Bara för att nämna några av de mer eller mindre seriösa jubileumsfiranden som sker i stad och land så väl i Sverige som annorstädes.
Som sagt, gift i 30 år är värt att fira, men för ett par dagar sedan blev jag påmind av en arbetskompis om ett "jubileum" som jag "glömt". Han är obarmhärtig och tycker att jag bjuda på mig själv och skriva om det i krönikan. Ja, ja, just idag, den 7 juni, är det exakt 20 år sedan jag kröp från mitt hem till PT. En sträcka på mer än 2,5 kilometer. Bara genom att tänka på det gör sig smärtan i knäna påmind.
Varför utsätter man sig för sånt? Som ofta är en kvinna inblandad. Jag slog vad med min hustru och mina då små barn att Charlotte Perrelli inte hade en chans att vinna Eurovision song contest och om hon gjorde det så lovade jag att krypa till jobbet.
Jag var bombsäker och skrev dumt nog om det i en krönika. Med andra ord fanns det ingen möjlighet att slingra sig ur detta idiotiska vad. Så jag kröp på morgonen den 7 juni 1999 och Furunäsvägen var, hm, kantad av folk. När jag kröp förbi dagiset stod telningarna på rad och en fröken bjöd på saft, en yngre man gav mig en banan med hälsning från sin mamma, på Strömsborg fick jag kaffe och bulle av en vänlig man och en något mindre vänlig herre propsade på att jag skulle tugga i mig hundkexen som han räckte fram.
Dagen efter stod det i tidningar och lokalradion i Göteborg ringde upp en något generad krypare.
Nej, det blir inget firande av detta jubileum, men självklart är jag stolt över att jag stod vid mitt ord. Det är mer än en vadslagare som ballat ur när det kommit till kritan. Jag är inte en av dem.