Vi behöver sammanhang att landa i

Någon sa att det aldrig är försent att börja om. Med vad, tänkte jag torrt som den 65-plussare jag är. Bli punkare kanske?

Den här bilden har ytterst lite att göra med nedanstående krönika. Texten handlar istället om att åldras och att hitta sammanhang att landa i som pensionär. (genrebild)

Den här bilden har ytterst lite att göra med nedanstående krönika. Texten handlar istället om att åldras och att hitta sammanhang att landa i som pensionär. (genrebild)

Foto: Matias Delacroix

Krönika2024-11-15 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Nej, jag var aldrig någon riktig punkare, men tog ändå till mig av den explosiva och omedelbara punkmusiken när jag bodde i Stockholm för 100 år sedan. Jag kan än idag sätta på någon obskyr låt när jag känner att livsandarna behöver en adrenalinstinn uppsträckning.

Häromdagen tittade jag på dokumentären "Reträtt - punk, pension och reflektion" (Svt Play) av filmaren Mikael Westerlund, som själv var trummis i punkband när det begav sig. Han fotade och filmade redan då och visst bjuds vi på en del unika arkivbilder, men den här dokumentären handlar om att åldras.

Mikael Westerlund är liksom jag 65 plus och på ett poetiskt och personligt sätt speglar han det allmängiltiga åldrandet. Han pratar med vänner från Rågsved och Oasen som finns kvar och också blivit pensionärer. Vad ska hända nu? Måste något hända? Och om det inte händer vad händer då? 

Och alla de som försvann på vägen. Utan att överanalysera mina känslor, så blir jag både rörd och lite sorgsen. Även om du aldrig gillat punk så är det här en film för de flesta som är på ålderns höst (vilket jävla uttryck, va).

Nå, det där med att det aldrig är försent att börja om äger säkert någon form av riktighet. Eller kanske är det "aldrig försent att ge upp" som jag tror att Ronny Eriksson myntade.

Att ge upp är jag inte intresserad av lika lite som jag har lust att börja om. Det har gått över två år sedan jag gick i pension och det där med att äga sin tid är verkligen inte bara något slags tomt mantra. Det är helt enkelt skönt att vara fri utan måsten och klockor som ringer uppfordrande. 

Men vi är olika. En del av mina åldrande kamrater jobbar extra. Kanske i första hand av ekonomiska skäl, men också för det sociala sammanhanget. En jag känner tänker aldrig sluta jobba. Han har sagt till sin chef att "ni får bära ut mig".

Oavsett inställning behöver alla, om än jag nu i första hand pratar om 65-plussare, ett sammanhang att landa i. Det kan vara familjen, men också några goda vänner att luta sig mot. Vi behöver nog också något att fylla vardagen med. Skapa lite guldkant då och då.

Just nu är jag fylld av nervös förväntan inför morgondagen. Sverige möter Slovakien i fotboll. En oerhört viktig match för fortsättningen av det offensiva äventyr som Jon Dahl Tomasson satt igång. Måtte det bli en kväll med guldkant.