Män gillar inte att prata känslor, det är sedan gammalt. Jag skulle tro att alla läsare kan relatera till denna stereotyp. Som man är den nog omöjlig att undvika. Det är en manlighetsnorm man tvingas förhålla sig till. Är man en sån som pratar känslor eller håller man käft och gnetar på? Solida argument gör gällande att alltför många väljer det senare alternativet, i alla fall om man tittar på självmordsstatistiken fördelat på kön.
En belysande text i DN tar i veckan upp en gammal och motstridig sanning: fler kvinnor än män uppger sig må psykiskt dåligt och fler kvinnor än män försöker också ta sina liv. Ändå är männen tydligt överrepresenterade vad gäller antalet självmord. Två tredjedelar av de som tar sitt liv i Sverige är män. Inom vården kallas detta för könsparadoxen.
Det finns många olika förklaringsmodeller till varför det ser ut på det här sättet. DN:s artikel lyfter flera av dem. Män riktar ofta en större mängd våld mot sig själva vid självmordsförsök och många män har också en problematisk relation till alkohol, vilket i stundens hetta kan bidra med farlig impulsivitet. Sen kommer vi också in på det här med att inte prata om känslor. Väsentligen färre män än kvinnor söker hjälp för sin psykiska ohälsa.
Det är kanske inte helt orimligt att tro att den gamla tysthetsnormen bland oss män här gör sig påmind. Svaghet, ensamhet och skam göms i tystnad. I hjärtats välisolerade mörker kan ingen höra oss gråta. Sedan går det några månader eller år, och sedan är det för sent.
När man läser intervjuer med experter och vårdfolk är rådet som ofta ges till män: våga prata om ert mående och sök hjälp om ni mår dåligt. Jag skriver under på det. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: med en psykvård som redan i dag går på knäna, vem ska finnas där för att lyssna?
Utan att hänfalla till anekdotiska utlägg och utan att dra på medias granskningar av situationen i psykvården kan vi ju bara snabbtitta lite i vad den senaste upplagan av SKR:s kartläggning ”Psykiatrin i siffror” säger om läget i vuxenpsykiatrin i länet:
”Precis som vården i hela landet har Psykiatrin i Norrbotten brist på personal inom de flesta yrkeskategorier. Störst är bristen på specialistsjuksköterskor, psykologer och läkare. Divisionen är beroende av inhyrd personal för att klara verksamheten och det är både läkare och sjuksköterskor som hyrs in.”
Vidare kan läsas:
”Verksamheten har haft både hög och ökande sjukfrånvaro, vilken i kombination med brist på vikarier har medfört en kraftig ökning av övertidsarbetet. Detta i sin tur riskerar leda till ytterligare sjukskrivningar och är ett område som kommer få stort fokus under kommande år för att försöka vända utvecklingen.”
När experter, läkare och medmänniskor vädjar till män att våga söka hjälp för sin psykiska ohälsa är detta såklart gott och väl, men sådana råd är att slå in öppna dörrar och ord är dessutom gratis. Det är däremot inte vården.
Om vi nu menar allvar med att männen bör öppna upp om sitt mående bör man också adressera hur vården ska kunna hantera de tiotusentals svenska män som lider i tystnad. Om vi accepterar det konventionellt hållna förhållandet för frekvensen av suicid i relation till självmordsbenägna människor som varandes korrekt så finns det i dag 150 000 människor i Sverige som funderar på att ta sina liv, varav cirka 15 000 kommer att försöka och 1 500 lyckas. Varje år. Bland dessa finns en hel massa män som mår jävligt dåligt men som nu lider i tystnad.
Hur ska svensk sjukvård skaffa resurser för att hjälpa dem om de väljer att börja prata om sina känslor?