Minns ni hur det kändes den där dagen när helvetet bröt lös? Den dagen när världen stängdes ner. När alla världens börser kraschade. När hela världens sjukvårdssystem stod inför kollaps. Minns ni de där dagarna då det kändes som att världen skulle gå under?
Coronapandemin ställde det moderna samhället inför historiska utmaningar. Våra tätt sammanflätade ekonomier var millimeter från att rasa ihop. Decennier av "effektiviseringar" inom sjukvården gjorde att hundratusentals akut lungsjuka människor världen över riskerade att dö där de låg.
Mitt i pandemins mörkaste tid fanns ett ljus, ett hopp vi satte vår tilltro till. Vårdpersonalens masker och målmedvetna ögon blev synonymt med hopp och uppoffring i en pandemi som ställde oss inför massdödens krassa utsikter. I en tid där alla system hotade att rasa ihop blev de mänsklighetens ansikte och hopp. De hyllades som hjältar.
Det gick fort över. När jag nu läser en samling vittnesmål från pandemin slås jag av hur snabbt vi gått vidare. Pandemin hann inte ens ta slut innan världsnyheterna istället dominerades av storkrig, gängskjutningar och terrorism. De miljoner människor som dog under coronapandemin är begravda, de gör inte längre något liv av sig. Det gör inte heller våra hjältar läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna, de som blev så hyllade när vi andra var rädda för våra liv. De som jobbade halvt ihjäl sig på Iva och infektionskliniker, världens då farligaste arbetsmiljö.
Det är lätt att lova runt när döden står vid dörren. Lika lätt är det att glömma när hotet försvunnit. De vackra orden till vårdpersonalens lov klingar nog rätt tomma nu när larmet tystnat och ekot dött ut. Några större förändringar inom vården kan inte skönjas, inga stora tillskott av resurser. Framtidens vård verkar präglas av samma sparkrav som vården gjorde i går. Varje år står våra sjukhus inför samma problem, varje år är makthavarnas ursäkter desamma.
I Ukraina rasar striderna vidare med oförminskad styrka och i Sverige varnar våra makthavare för krig. I krig likväl som i pandemier hotas sjukvården av kollaps, och i strid likväl som i sjukdom hyllas de människor som räddar liv. Facit från pandemin får en ju att undra vad hyllningarna kommer att vara värda den dagen då kriget faktiskt kommer.
Det är inte längesen de hyllades som hjältar, vårdpersonalen. Vem minns deras uppoffring i dag? Vad gav vi dem för allt de gjorde för oss?