Ytterligare en natt bland ryska troll och sympatisörer, bland desinformation, hat och propaganda. Den 254:e dagen av krig i Ukraina gryr men propagandisternas strategier är ungefär desamma. Ukrainarna är nazister. Satanister. De länder som stöttar dem är imperialister. Det är proxykrig och vi är fascister. Jag börjar kunna tugget. "Beskyll andra för det du själv gjort dig skyldig" sa Joseph Goebbels. Jag känner igen sympatisörernas retorik och deras konton, deras bilder och fraser. Vissa luktar av rubel, vissa av snålhet, andra av ideologi. Vissa stinker bara av ondska och hat. På informationsfronten intet nytt.
Kriget i Ukraina rasar vidare med oförminskad styrka. Samtidigt som den ryska militären underpresterar fortsätter retoriken från Moskva att vara densamma. Beskyllningar om nazism och terrorism och imperialism. Historiehallucinationer och multipolära världsordningar. NATO och Väst och USA, intressesfärer och speciella militära operationer. Strunt och lögn och hittepå. Samtidigt ligger tiotusentals ryska soldater sönderskjutna i skyttegravar, på fält och på gator. För Putin och Kreml gör det detsamma. Och varje dag fortsätter Rysslands terrorbombning mot ukrainska civila.
Allhelgona. Det är då vi minns våra nära och kära som lämnat oss. Jag går till graven och tänder ett ljus. Tänder för farmor och farfar, mormor och morfar, släktingar, vänner och bekanta. I fickan ligger min telefon full av bilder på mördade ukrainska människor och barn. Skjutna, uppbrända, söndersprängda. Barn vars inälvor ligger i högar på marken. Kroppar utan kroppsdelar. Avhuggna huvuden på pålar. Nyss var de människor, nu är de lik. Jag tänder ett ljus för dem med.
Varje dag sträcker sig skyttegravarna längre. Jag laddar ner bilder från Bakhmut, ser tillbaka på Mariupol, tittar på videor från Ingenmansland som sträcker sig genom östra Ukraina. Det ser ut som en blandning av Stalingrad och Verdun, en hybrid av de båda världskrigen. De krig som definierat vår historia, den lins vi mäter vårt varande mot. Jag kommer ihåg skolans lektioner, alla böcker. Bilderna på alla mördade människor. Jag funderar på vem jag skulle varit, vad jag skulle gjort om jag levt där och då.
Novemberregnet fryser och dimman blir till is. Vintern är på väg. Protester mot EU:s sanktioner har hållits i Tyskland och Österrike. I USA höjs röster från vänster och höger om att strypa stödet till Ukraina. En matthet smyger sig in. Jag ser den även i Sverige, mycket mindre men ändock, och den ryska propagandan är snabbt på plats för att viska i mottagliga öron. Den är dum men den fungerar ändå. När priserna går upp och bensinen blir dyr räknar ryssen med att vi ska ge upp. De ser oss som svaga och föraktar vår svaghet.
Så står jag här med mitt ljus, ett ljus bland många andra. Allhelgona är en tid att minnas, både våra kära men också var vi kommer ifrån. Jag tänker på oss och på tider som varit. På farmors och farfars historier om ransonering och tomma börsar. Om kriget som låg i luften när Europa stod i lågor. Då kändes det avlägset, nu känns det nära. Historien går igen, verkligare än foton och böcker, dokumentärer och film. På bilder och filmer från Ukraina kommer allting till liv. Dåtid och nutid flyter ihop i en sörja av artillerield, våldtäkter och blod.
Med facit i hand ser människors val enkla ut. Hur vi reagerar i svåra tider definierar vilka vi är. Har du liksom jag någon gång funderat på hur du skulle agerat om du levt under nazisternas terror? Nu vet du.