På senare år har jag inte skrivit särskilt mycket poesi. Inte heller läst. Det var mer förr när jag ville stänga blodflödet och smaka på den bitterljuva svärtan. All ångest är inte döden dö. Det gör ont, men inte bara. Det kittlar en på natten och man dövar det med vin och cigarretter. Orden blir ett sätt att möta sig själv, livet, döden.
Jag kan sakna det, men det är som att tiden har sprungit ifrån den där på vissa sätt självupptagna känslan av jag och en ocean av ensamhet. Mörkret har bleknat, vargtimmen har blivit morgon och livet har på samma gång blivit rikare och torftigare.
Vardagsbestyr och måsten, barn och familj, räkningar som ska betalas kan vara effektiva sätt att dra naglarna av drömmare och veka konstnärssjälar med blödande sotiga hjärtan. Ansvaret blir som snaran för haren. Den drar åt ju mer man kämpar emot.
Vet inte om du redan slutat läsa. Trots allt en ganska pretentiös inledning. Saknaden kom hur som helst över mig när Tomas Tranströmer fick Nobels litteraturpris. Jag jämför mig inte, men de flesta poeter jag läst verkar brottas med de stora frågorna om livet och döden. Kanske försöker de skingra mörkret med besvärjelser och tankefigurer, som när bitarna faller på plats kan säga oss andra något om det som emellanåt övermannar oss. Det vi normalt skakar av oss när det vill tränga sig på och krypa under huden.
Hur som helst blev jag sugen att skriva dikter igen när Tranströmer välförtjänt fick Nobelpriset. Han har skrivit en del täta rader som tränger igenom det tjockaste pansarglas. I alla fall för den som anser att det är mödan värt att krossa glas.
Visst, priset kom kanske tio år försent, men orden finns ju där. Det är bara att plocka upp skärvorna och se om de passar.
Jag gillar Tranströmer, men ska jag välja svenska favoritpoeter så ligger Bruno K Öijer och Göran Sonnevi bättre till. Sonnevis "Språk, verktyg, eld" var länge en favorit och dessutom en kicker för mitt eget skrivande.
Jag har skrivit stora delar av mitt liv, om än just poesin samlat damm i bokhyllan på senare år. Hänger som en bortglömd post it-lapp med budskapet "Obs! Saker att göra.".
Särskilt när jag reser skriver jag. Det mesta är bara flyktiga anteckningar som i sin helhet är oanvändbart, men i sina delar erbjuder ingångar. Anteckningar och uppslag som väntar på genomgång och redigering. Någon gång.
Poesi är ingen bred konstform. Knappast folklig heller. För den som vill tjäna pengar är det en smal och krokig stig. Jag inbillar mig att poeter är som fladdrande lågor som måste matas med ord för att inte slockna. Det brinner en särskild eld.
Visst, det är många som skriver av sig i form av dikter för byrålådan, men saknar förmågan att para orden så att det uppstår en gnista. Jag vet, för jag har själv skrivit en hel del platta och banala saker.
Men ibland faller allt på plats. Ett flöde med lyster och mening. Kanske är det en illusion, men det känns som magi. Den här kan passa just i dag.
"Oktobersolen smeker
för ett ögonblick
Vi låtsas inte om
att köldens brännheta begränsningar
är på väg.
Det är gott så
Även ögonblick av smek
kan vara för evigt."